Jackpot!

Stort grattis till den mäktige Matte som fick allt att klaffa när det verkligen gällde. Det är ljuvligt att stå bredvid när sagor på fullt allvar tickar igång sådär klassiskt. Hoppningens Rocky Balboa! Trygge vinnarhästen Mowitz hamnade i rätta händer. Hoppas verkligen att de oftast pinsamt hästsportointresserade medierna nu gör en grej av det här. Det är extremt välförtjänt av vår djärve favoritstocksågare, men även spännande ur en mängd andra aspekter. Kanske för spännande? 

Blossom förtjänar extra stjärna för en framåtdrivet välriden runda på kanske inte den allra piggaste hästen. Hon liksom bara gjorde det. Helt okomplicerat, inga utsvävningar. Coolhet räcker långt. 

Peter behövde inte vinna, han hade publikens jubel i sin hand anyway. Killar som tjejer. Jag såg hans runda på en monitor, trodde att det var fel kanal, att det var den "riktiga" hoppningen. Men allright, lite mer vinnarglöd hade man kanske kunnat önska från den dansande bonden. Han vet ju hur man gör. 

Andra toksäkra fick tokspel. Linda, Karin och Jessica gjorde kanske sina sämsta insatser under hela hösten. De är alla ordentligt erfarna och känner sej nog lagom nöjda idag. Det var en salig mix av otur, stissiga hästar och ren rädsla. De får nog, liksom jag, trösta sej med att det var en "kul grej" och att livet dansar vidare. Det är ju t.ex jul snart. 

Terran levererade. Trots amfetaminkuse. Lilla Queenie. Men de har faktiskt studsat fram lika prilligt hela tiden. Och i mål. Ingen blev förvånad. De gjorde det dom skulle, och såhär efteråt; fan vad strongt! Helt magiskt har hon styrt detta snudd på elektriska fält längs de rätta slingorna hela tiden. Utan att nån egentligen har tänkt på det. Stort. 

Petra hade mycket väl kunnat vinna, hon hoppar stilsäkert och vackert som en målning, men rev ner lite diskret emellanåt för att va sjysst mot mej. Snacka om generositet!

Kantänka mej att huggsexan om hästar kommer eskalera till nästa år, om nu nån ens vågar nämna den faktorn. Det är ju onekligen en het potatis. Vilket det ofta blir när vi människor, tävlande som tränare, motvilligt måste fejsa våra begränsningar gentemot våra kära kollegor djuren.  

Fair enough

Ett litet odramatiskt antiklimax piggar faktiskt upp ibland. Det här var ett sånt. Nu kan jag börja planera för julen igen, jag hade lagt det tankearbetet åt sidan med tanke på att jag så starkt såg en intensivvårdsvistelse med tillhörande konvalescensbehandling framför mej snarare än en lite trött men helt ok runda. Familjen kunde köra igång julklappslistförfattandet redan på läktarn.

Backstage

Jag vill gärna ge er några ögonblicksbilder från backstageområdet, som ju inte går av för högafflar. Vi rockare har nog sett ett å annat, måhända i exklusiv inramning stundom, men oftast är det håriga roddare i lädervästar som dricker ljummen pilsner och spelar flipper. Här, däremot, har ni min utsikt just nu från fikabordet. Vänta, låt mej slänga upp videokameran;

Därutöver blir vi alla... 

...ordentligt påpassade och ompysslade inför starten ikväll.

Jessica har med sej egen skäggstubbplockerska

Jag, Linda och Peter fick tokskäll för att vi lekte skeppsbrott lite granna.

Matte tyckte nya eye-linern funkade finfint, men bestämde sej för att spola peruken.

Rosett

Och rosetten. Ja, den har jag redan hållit i. Och placerat upp på Hovstallets gran.

Tävlingen är en kul omständighet. Jag har redan fått första pris. 

Annars tycker jag det kan gå till...

Kanske nån av dem som verkligen KAN det här; Peter, Petra, Karin, Linda, Jessica. Eller superduktiga Terran och Blossom som kämpar på med lite stirriga eller sömniga hästar. Min rookie-kollega Matte förtjänar det extra för skön inställning, grym talang och stort mod. Alla tränare med Anna och Lena i spetsen och andra som hela tiden hjälpt till utöver det normala.

Men, det är klart.

Vill inte nån av dem ha det, så rycker jag och Céline det som en kobra!

Söndagsbön

Dåså. 

Inte så mycket att orda om längre. 

Jag är förberedd. Rustad. Frisk. Fokuserad och lugn. 

Låter det inte som en ganska bra beskrivning

av en gravt mentalsjuk människa.

Vad trist det ska bli sen att inte ha detta stohej i blodet.

Att inte få frossa i andras frågeställningar om hur det går med hästeriet, som omväxling från den vänligt menade men uttjatade när-kommer-nästa-platta rutinen. 

Tack!

Så övergivet det ska kännas efter att så luxuöst ha fått vältra sej i uppmärksamhet från en hel bransch som direkt kollektivt, från högsta auktoritet till stallkatten, har visat ett oproportionerligt stort intresse för ens blygsamma förehavanden. 

Tack!

Så tomt att inte ha Annas, med glada skratt varvade, kommandorop ekandes i örongångarna. Alla sköna råd och glada tillrop från nya vänner i stallet kompat av en oupphörligt frustande deadline bultandes på träningsporten.

Tack!

Vad ljuvligt bortskämd man har hunnit bli under denna hästhöst. 

Helt ärligt. 

Spritt språngande naken kommer jag stå när HorseShowdraperingen ryckts undan och allt är ett enda stort ÖVER. 

Inte minst för att så många så generöst har öppnat dörren till en fullständigt främmande värld, där jag - förvirrad och vilsen - konstant har känt mej varmt välkommen. 

Hörni. Sjyrre!

Dessutom har jag med gott samvete kunnat puffa mina övriga åtaganden åt sidan, och avnjutit ett par månaders stilla vakuum i medelålderns pressande processer. Inte dumt. Det tänker jag ta med mej. Stallklockornas visare tickar inte fram som på andra urtavlor, de står helt stilla för att i stället med ojämna mellanrum skutta fram en timme eller tre. Oberäkneligt. Och levande.

Du Anna...

Vi tar väl en lektion imorrn med?

Huvudsak

Ingen får på något vis missa min fantastiskt flotta huvudbonad, som har blivit ett irritationsmoment för min familj. Jag har haft den på spelningar flera gånger redan. Att sova med den på föranledde vissa protester, men accepterades till slut. Däremot sattes en tydlig gräns när jag ville ha den på ner till Vivo. 

Då åker den i sjön, sa Karin. 

Aha. Hjälmaren, då?

Observera att den, liksom flotta Bentleys, har en maffig grill i fronten. 

Med ventilationsreglage. 

Har du ont i huvudet?, frågade Anna häromdan på träningen. 

Nej fröken, jag korrigerar AC:n. 

Hur skänkelt som helst

Här ser man tydligt hur illa det kan gå 

om man tappar inte bara en, utan banne mej BÅDA stigbyglarna. 

Tur att det redde upp sej.

 

Har vissa planer på att överraska Lena Bredberg, 

med ett par såna där spinnar innan trippelbarren imorrn. 

Undrar hur hennes markarbete skulle se ut då?

Magnifik!

Nåt som man inte kan anklaga hästfolk för. 

Det är att vara velande i sina omdömen. 

Snarare nyttjas en nyansrikedom som får norrlandsguldpackade hockeysupporters framför VMTV:n att framstå som utstuderade subtiliker.

Här är bedömningsskalan:

1. Magnifik

2. Strålande 

3. Totalt värdelös 

Vill man ana skiftningar i budskapet, bör man snarare räkna antalet utropstecken i yttringen.

"Totalt värdelös!", är t.ex. en riktigt sansad sågning, 

närmast ett beröm, jämfört med "Totalt värdelös!!!".

De positiva omdömena i frånvaro av utropstecken, är nog mer att betrakta som ironi;

"Strålande..."

Men vad vet jag. 

Helt grön som jag är i sammanhangen.

Men jag känner mycket väl igen det effektiva värderingsystemet 

från den tidiga hiphopens tuffa tillvaro.

MOT GLOBEN

En dag kvar! Hoppas Ni alla håller tummarna för Wille & Celine i morgon. Det har varit en rolig höst.

Gas mod & yes

För säkerhetsskull, tycker min dotter Olga, så borde vi kolla in instruktionsdvd:n med Gretze & co ett par gånger till. Frukostlektion, med andra ord. 

Varje gång jag ser filmen, vecklas nya bottnar ut.

Gas, mod och yes! är budskapet som nu duggar tätt. 

I alla fall som mina röster i huvudet simultantolkar det. 

Lustigt nog även när det är helgmålsbön från Storuman på vanliga kanalen efter. 

Stiff staff stuff

Vila två dagar innan hopp. 

Lät först som en tveksam idé. 

Jag ville ju träna in i det sista. Det är ju inte direkt så att jag känner mej fullärd. 

Snarare tänkte jag nog att ett par extra-pass mot slutet skulle pigga upp.

Sista-minuten-pluggare som jag ju är sen gammalt. 

Men å andra sidan så är det som att två månaders ackumulerad

träningsvärk på ett Gessle-aktigt vis har dundrat in på en å samma gång.

Och en gnisslande stiffhet i kyrkogrindklass.

Innan jag ens kom in i duschen, var jag tvungen att erlägga visit hos olivoljeflaskan.

Hjälp på traven

www.aftonbladet.se/trav365/article3875178.ab

Skänkeln slant

Min stora skräck, faktiskt den största, inför söndag är något jag såg nere på arenan nyss: Att tappa en bygel. Jag har vågat mej på ett å annat hopp utan, men inte ens den bäste kan påstå annat än att det distraherar. 

Det gäller att passa på när man kan frossa i så mycket hästfolk, att suga i sej litervis med info. Måste göra en galoppgallup kring huruvida det är bra för ridning med långa ben eller ej.

Omväxling

Nej, jag haltar inte!

Jag tränar galoppväxlingar. 

Inte ens i kafeterian får man va i fred.

Hästsånger 10-i-Topp

Vi måste naturligtvis salutera invigningen av galan 

med att stolt presentera 

denna listas självklara förstaplacering. 

Hovklovar

Inte bara bjuds det på underbar underhållning i ägghalvan, man förses även med fantastiska armsmycken som är så fiffigt beskaffade att de sitter där forever. Glöm inte att stundom rensa under. 

Enligt rapporter blev Petra Nielsen emellertid så betänksam, strax innan hennes kvällsföreställning igår, huruvida armbanden verkligen matchade rollen som strikt prästfru, så att hon genom att vrida tummen ur led faktiskt lyckades tråckla sej ur plastgreppet. Houdini ler i sin himmelska bur.

Céline talar ut

Skakad rörd och inte så lite uppspelt efter ett par skutt modell större

så känner jag mej rätt rejält ödmjuk inför både Anna och Céline. Det finns en masterplan nånstans. Som rullas fram emellanåt. Gärna när man som mest har trillat in i nån form av ängsligt tvivel, så som vi så beklämmande har sett tidigare.

 Jag stör mej på att jag är så jävla harig. Inte ett uns av hjältemanér. Idag kände jag mej som simskolesjuåringen vars föräldrar tröttnar på månaders poolkantsdalt med simdyna; 

Nu får du fan simma! 

Det var en bra bit ner till marken där ett tag. Gulp. Men det gick. 

Och efter en kallsup eller två och några svettiga tårar 

så smög sej en ryggradspirrande feeling av coolhet in. 

Helt oförhappandes, just när jag efteråt stod och borstade som bäst, 

så fick jag dessutom en mycket fin ömhetsbetygelse av min mörkbruna favorit. Check it out.

MIN STJÄRNELEV

Genrep i Globen igår med hög musik och fejkade applåder. Hästarna tog det bra. Wille och Celine skötte sig utan större anmärkning men Wille var inte helt nöjd eftersom de rev ett hinder.

Nu är det dax för slutspurtsplanen!

Största delen av dagens lektion tillägnades att rida med sporrar och få mer gas. För att få en sista minuten effekt av sporren har jag inte velat ge honom dem tidigare men idag var det dax.

Vad jag också vill att Wille ska ha med sig till söndag är en kick av självförtroende och mod. Jag har sagt till Wille att han inte kan hoppa mer innan söndag utan nu måste allt vara klart. Ibland presterar man bättre när man inte får tid att tänka och analysera. Hade jag sagt till honom att nu hoppar vi högt hade det inte fungerat, nu var han lite besviken över att inte få hoppa mer och lite sugen och märkte inte ens höjden... 120.

Tre språng, FELFRITT!
Några ord att ta med sig in i Globen: Gas, mod och YES!

WC

Om det fortfarande är nån som undrar över vilka som är globenområdets raraste par, så är halva haket pyntad med våra initialer.

(För övrigt en global symbol)

Ett första studs i pingisbollen

För en gångs skull var jag faktiskt först på plats. Jamen det är ju alltid en liten fest att tramsa runt i kulverten under allas vår favorit-igloo. Och nu var det...rätt galet. Redan. 

Jag hade blivit förvarnad av min vän Erik, travkusken, som varit med förr, om att det är en hästcirkus av globiala proportioner. Och ingen kunde förneka att det dukades upp för allehanda lajbans horse-relaterat överallt in i minsta garderob. 

Det snickrades staket, pyntades dekor och rullades in vagnar. Mini-Shettisar med mini-ryttare och cowboys med stjärnbaneret fladdrandes kompades av militärkårens mässingsvariant av We are all the winners. Funktionärer och koordinatörer pekade i alla riktningar mot incheckningar samtidigt som behörighetsband i allsköns kulörer träddes på under rigorös koll. Allt i en god sinnesstämning. Hejsvejs och där har ni logerna. Kaffe? Gott om utrymmen och relaxat småprat. Än. 

Det är onsdag idag.

Vi i vårt sagan-om-ringen-sällskap hittade i alla fall varandra 

och kunde njuta lite gemensamt småputtrigt gossande.

Det militära höll bra koll.

Min loge.                         Ulf Rosengrens loge.

Linda stoppade bomull i Trazans öron 

i rädsla för att de kanske skulle köra en låt med med den där Wille. 

Man vet aldrig.

Celine däremot vecklade glatt ut sina 

för att få ännu fler ömhetsdikter viskade i dem.

Eller så var det nåt från Titanic i bakgrunden.

Sen testade vi manegen med ett alldeles speciellt superhoppstudsunderlag importerat från forna Tjeckoslovakien, framställt av Professor Balthazar och bestående av en gummi-lera-läder-spån-klor-filbunke-haflingeridissladcornflakesmix med vissa hamsterpälsinslag kryddat med platinamjöl. Tydligen helt perfekt för hästar att ta skutt ifrån. Men ingen kunde svara på hur det var att landa på, för spensliga rookieryttarkroppar.

Anna markerade tyglarna med gaffatejp; Inte kortare än SÅ HÄR. 

Men lädrena kortade jag en smula. Fabian brukar gilla det.

Själv undrade jag mest;

Var är Gulliver?

UNDERHÅLL

En sista tisdag på Stora Wäsby, en insatt extra träning. Mkt bra. I dag kämpade Wille på i samma anda och red ändå lite tuffare. Det som fortfarande är lite komplicerat är när anståndet mellan hindren blir lite längre och han måste gasa på till ett rättuppstående då missförstår de varandra lite och Celine trampar av lite sent och river. Vad som är viktigt är att sitta helt stilla med överkroppen och bara följa med i språnget utan att störa hästen, vilket kan vara ganska svårt.
Även om Celine går i god för 130 och är en lugn och trygg läromästare så är det klokt att en mer rutinerad ryttare hoppar ibland för att underhålla hoppningen.

Inhopp

Anna har pratat om att någon annan ska få hoppa Celine nu innan tävlingen, för att få in lite teknik och självförtroende av nån som verkligen kan. Och även hitta höjden i sprången. Hon släpar hovarna en smula efter sej. 

Som om inte min väldokumenterade super-rutin skulle räcka!

En sista tisda'

Sista större träningen innan stundande genrep på arenan i jättegolfbollen rullade verkligen i fryntlighetens tecken. Vi hade skitkul. Pucken är liksom på många sätt redan bland nätmaskorna och nu återstår blott festen. Musiken. Och harmonin. Så många leenden syntes inte ens på de första stapplande solskensträningarna med tillhörande druttor, och nu borde det ju ändå rimligtvis hänga en saftig dos allvar i luften och dallra. Men tvärtom. Det var supersoft stämning och obefintlig prestige emellan oss i kombatantgruppen. 

Jag har helt landat i att det blir Celine och jag som i romantisk solnedgång får göra detta ihop, hur det än går. Riktigt gulligt känns det. Ett utdraget pusskalas, och några fina hopp ibland som ren bonus. Det känns underbart att ta i och toksatsa ihop med henne, hon är så snäll och kämpar på så tappert. Varje gång vi kommer över går en glädjestöt genom vårt gungande ekipage. Vi är inga stjärnor, men klaffar allt på söndag, ja då jävlar!

Matte var skitduktig och har hittat helt rätt med sin inlånade skuttmaskin Movitz, och tickar igenom banan som en Omegaklocka med tillhörande cowboylook. Terran ruschar runt på maxfart, men kassaskåpssäkert, på sin spralliga kuse som det tar längre tid att stanna än att göra hinderbanan med. Purt glädjerus verkar han gå på, token. Bengtzing och Mattsson drillar på rutin och briljerar med osviklig elegans i onåbart avancerade tekniker som flygande galoppombyten och galoppsprångsuträkningar som inte står Pythagoras långt efter. Petra, som inte får in sin "riktiga" häst förns imorrn på genrepet, dansade ändå hur jazzbalettigt runt med sin söta lillbruna låneåsna som helst. Lugn som en filbunke.

Vi saknade coola Blossom och storfavoriterna Peter och Jessica idag, men Lena Bredberg såg belåten ut. Stubintråden är tänd för en riktigt kul liten showtävling.

Top Gun

Bäst att tala ut. Smiter in bakom biktbåsdraperiet. Hysssj.... Kan vi ta det oss emellan bara? 

Jag medger. Jag är skyldig. Otrogenhetens grönlila solbränna har lagt sej över min svettiga panna sen förmiddagen med Top Gun. Är det inte kusligt hur fort ens hjärta kan skifta rytm, när fåfängans trumpinnar börjar vispa över blodkärlen? 

Hade jag den hästen....på tävlingen....så......

Jag kan inte på något vis påstå att jag fick nån som helst personlig kontakt med, eller kände varm affekt för, den graciöse mästarvalacken. Han såg på nåt vis frånvarande ut. Som om det inte spelade nån roll vem som hoppade honom. Men vad gör det, när potentialen fullständigt ångade om hans Michelangeloframställda vinnaranatomi. Motorerna surrade som en dämpad V12a därinne och tankebubblan avspeglade ett konstant; "...måste hoppa...måste hoppa...måste hoppa..."

Bortsett från att jag faktiskt inte ens behövde fundera på hindrena när han smidigt bar mej runt i alla snäva svängar, så fick jag i resonemangen senare en viss inblick i hur materialberoende (ja, tillomed uttrycket har jag snappat upp först nu) denna sport är. Med ens blev det som en självklarhet vilkens häst som hade vilka kvalitéer och hur stora prislapparna kunde vara från vissas stuterier enligt andras högtidliga stamtavlor. Och jag som trodde att hästar i Black Beautysagans anda mycket väl kunde vara containerfynd utanför hamburgerfabriken för att sen med tålamod, kärlek och finess läras upp till GrandPrixChampionSuperMasterPokalvinnare! 

Nån menade rent ut sagt att det var hästen som lärde ryttaren. Vart tog Robert Redford vägen?

Så med min nya inte så fräscha lilagröna hudfärg började jag förstås genast känna att Top Gun var helt rätt för mej. Vi var som gjutna för varann. Vilket radarpar! Man vill ju framstå som en stjärnryttare. Och för allan del, då har jag inget emot djuplodande konversationer i stil med "...måste hoppa...måste hoppa..."  Vi hade kanske kunnat komma varann närmre senare?

Men. 

Som sagt. 

Jag blev närig. 

Det här ska vara en lek. Glädje och stoj!

Och som i så många andra otrohetsintriger har det sällan varit fel på nån annan än en själv.

Hästsånger 10-i-Topp

Eftersom vi, ja faktiskt inte ens hans ägare Arnold, först inte visste vad lille Top Gun hette, så var han namnlös så länge i sin elegant kompakta mäktighet, att en tillägnan här förstås känns omistlig.

02. HORSE WITH NO NAME (America 1972)

Uppställning

Emellanåt inuti detta experimentliknande projekt, så påminns jag om hur sanslöst hjälpsamma människor är. Jag får hela tiden råd, tips och direkta förslag på hur det välvilligt kan bidras på allehanda vis. Och det är inga småsaker. Det är avancerade extralektioner, släpvagnar i slask, utrustning på övertid och okristet tidiga mornar med leriga stövlar i baksätet. Allt från detaljattiraljer i stil med applicerade specialminisporrar till hela hästar som "utan problem" skulle kunna levereras genom snöstormar till avlägsna, av ytterligare andra generöst upplåtna, varmt upplysta ridhus. Idel leenden, bjudbeteenden och hundöverseenden.

Kanske är det, som jag tidigare reflekterat över, just hästkopplingen som är nyckeln. Trots att det är orimligt att bortse från en mängd särpräglat udda personligt kopplade individinsatser som varit unikt råsköna, så vågar jag ändå frankt påstå sammanfattningsvis: 

Hästfolk är uppställare. 

TÄVLINGSNERVER

Det märks på Wille att det börjar dra ihop sig. Han är lite orolig och lite överanalyserande. I söndags var vi på Stora Wäsby för en mini hopptävling. Det gick bra. Nu vågar han rida på lite mer och satsa. Tankarna gror lite på att han vill byta till denna Top Gun vilket är en fantastisk hopphäst men jag tycker han är en för orutinerad ryttare för att kasta sig upp på något han bara hinner rida två gånger till. Celine vet jag fungerar i globen hon har redan gjort det ett år. /Anna Persson

Cruel reality

Det hjälper inte att jag glömmer både mössa och handskar kvar i Strömsholmsstallet. Telefonsamtal till kändishoppningsledningen på vägen hem bekräftar misstankarna. Det är försent att krångla med häst-alternativ nu. De var granithårda. 

Men IT AINT OVER YET!

Jag och Celine är fortfarande lovers, och kärlek övervinner allt!

Tvivelsutan har vi vissa problem i relationen. Men de ska åtgärdas. Hon har en flink hoppare någonstans i sej, det vet jag, och är fanemej en av planetens finaste hippos. Jag önskar bara att jag kunde squeeza fram det ur henne bättre. Med en mer erfaret drivande och hjälpsäker ryttare skulle hon nog kunna ta hem hela klabbet, så vad att göra? Jag måste träna. Och träna lite mer. På ett ännu mycket mer sätt. Mest.

Det är upp till mej nu. Jag kan inte förvänta mej att lyftas över murarna av trollkarlshästars befjädrade hovarmar. Bara fåniga ursäkter det är! Måhända är jag en sopa, men inte länge till.

Sex dagar kvar. Nu kör vi!

Ja det är måndag morgon...

Och vi är åter ute på besök hos Mika och Arnold i Strömsholm. Ett litet hopp (vad annars) har tänts i jakten på lämplig hinderövervinnar-partner då Arnold, som ju gav oss en sagolik stund tillsammans med den skuttglade hästen Billy (som dock var lite för skakig inför alltför pyntade hinder och Globenextas) i fredags, tydligen har en annan väldigt trevlig häst att presentera oss för. Vi klampar fram mot ridhuset i snödrivorna och möts av en pigg silverkrabat i blå mantel, och jag känner mej naturligtvis omedelbart mer som Britta än nånsin. Silver! Där är han. 

Vi skrittar rutinerat (ja jag börjar jävlarimej få rutin på detta nu) fram längs fyrkantspåret och hittar snart en sweet trav tillsammans. Jag och Top Gun, som han då lämpligen heter, känner oss kvickt som hemma i varandras sällskap. Och det är välbekant Billygung direkt. Sanslöst. Via allt snävare vändor upp i taktfast-som-tåget-galopp och runt i volter, och jag blir närmast drogad av hur fint han svarar. 

Rätt ut i evigheten, upp och in i sagomolnen känner jag plötsligt att jag verkligen rider. Rider. Helt utan tanke på banala balanskorrigeringar. Tyngdlagen är lagd åt sidan. Anna skrattar. Jag med. Silvertopgun frustar, och lyder. Som med en mycket pålitlig motor i en trickfilmad förlängning av min egen kropp. Oss kentaurer emellan.

En tidning är där och tar bilder. När Arnold pekar på en hinderkombination så är vi på nåt vis redan över. Ett par tre till. Varför inte en bana? "Och så kontroll", påminner han tryggt. Javisst, no probs. Här har vi kontroll jävlar, ja närmast så fotografen blir besviken. Helt odramatisk skön fåtöljhoppning. Nästan tråkigt. När oxern åker upp på en meter, ja då är det ju tänkt att man ska hisna lite. Men vi är över i en gemensam gäspning. Fattas bara lite chips.

Ja, herrejesus. Synd att jag redan där på plats nånstans i bakhuvet inser att det med största sannolikhet är försent att plocka in en gästhäst i detta sena skede. Arrangörerna kommer vägra. Jag tittar på Anna. Vi njuter av stunden. Men båda hajar. 

Jag ser dock att hon - med rätta - är stolt över att så uppenbart få bekräftat att jag faktiskt har tillskansat mej lite... nej faktiskt en rejäl portion, av hennes skickligt inhamrade teknik i ridningen under denna höst. På en så stadigt hjälpsam och antagligen direkt framodlat hoppvillig kompis som Top Gun, uppenbarar sej lektionstimmarna, en efter en efter en, som i ett kartmönster på en projektorduk.

Inga hinder för en hoppfull

Julen är i stan! Med stadspynt, snöstorm och mini-tävling ute på Stora Wäsby. Alla är på plats och har rent av hjälpts åt att fylla läktaren med glada vänner, släkt och ett par nyfikna söndagspromenerare. Kaffe pepparkakor och glögg i luften. Och tävlingsnerver utspridda bland trallande tävlande i Mountain Horse-uniformer. Glada tillrop varvas med lodande sneglingar. Det är ju ändå så att somliga, ja egentligen alla, men vissa mer än andra, är rejält tävlingstriggade. Nådåså. Då får vi väl se vad det hela går ut på. Typ.

Celine är finflätad och sprallig. Jag har också fin frisyr, dock under hjälmen, och en precis lagom dos skräckslagen vrålångest inför stundens allvar. Jag känner mej samlad, fokuserad och mer intresserad av själva upplägget än resultatet. Jag och Celine har ju lite att jobba på. Och de andra... Oopps! är visst redan klara nu. Dax för mej. 

Kolla filmen hur det gick.

Hästsånger 10-i-Topp

03. WILD HORSES (Rolling Stones 1971)

Hästsånger 10-i-Topp

04. DEN ÖKÄNDA HÄSTEN FRÅN TROJA (Karl-Gerhard 1940)

Hästsånger 10-i-Topp

05. ALBERT OCH HERBERT-SIGNATUREN (Ron Loward 1967)

Hästsånger 10-i-Topp

06a. ONE TRICK PONY (Paul Simon 1980)

06b. RIDE YOUR PONY (Lee Dorsey 1961)

06c. DIG A PONY (The Beatles 1970)

FREDAGS ÄVENTYR

Återigen ett trevligt fredags äventyr. Wille och jag åkte mot Strömsholm för att besöka hans goda vän Mika som fixat en specialträning med Arnold Assarsson. Jag kände mig väldigt stolt över min elev när han säkert susade över hindren. Nu är det bara en vecka kvar och jag tror banne mig han kommer greja detta.... Hindrena känns inte så höga längre, han är riktigt duktig nu.

Hästsånger 10-i-Topp

07.  MIN PONNY (Gullan Bornemark 1964)

08.  GAMLE SVARTEN (Trad.)

09.  ALL THE TIRED HORSES (Bob Dylan 1970)

Hästsånger 10-i-Topp

Nu kan vi inte skjuta upp detta längre. Vi måste genast alla hugga i och lista hästsånger. Jag vet. Det blir förstås en Sisyfosuppgift  (eller varför inte Augias-stall), men det måste bara göras. Utan omsvep. Utan krångel eller hårklyverier. Tror knappast att det är nån lyckad idé i att ge sej in i några särskiljningsdiskussioner om vad hästlåt egentligen är (måste ordet "häst" finnas i texten? ska alla låtar med Crazy Horse räknas? räcker det med att sångerskan ser ut som en häst? osv), nej vi får helt förbehållslöst börja lite lätt i nån ände så får vi se vart det leder. 

Alltså.

Jag gör i all enkelhet en liten tio-i-topp, presenterad bakifrån, helt diktatoriskt fastställd av mej. 

Men kom gärna med tips.

Så på plats nummer tio, ger jag er:

10. DARK HORSE (George Harrison 1974)

Hästkur

Nu ska jag, min vana trogen, ställa mej inåt med simmig blick på nåt av stadens vattenhål och träna fattningar. Otyglat tömmande behövs även.

 

Billy the Kid

Såhär glad ser jag ut efter en halvtimme i Billys sällskap. Samtidigt, om ni tittar noga, så börjar jag bli en smula småsned. Det sjuder under hjälmen.

Precis här i fotoögonblicket spirar nämligen, trots glädjeyrseln efter den lustigra ritten, en insikt om hur bisarrt orättvist upplägget är inför Globen-jippot. Alltså ärligt. Betänk följande:

Vi i den s.k. tävlingen är minst sagt hejdlöst ojämna. Som att sätta Lille Skutt mot Mike Tyson. Det vet vi. Jag å Matte är som får till slakt mot de andra rutinerade rävarna. Helt ok. Det kan vi skratta åt. Entertainment. 

Men!

Ju mer erfarna ryttare, desto bättre hästar har de naturligtvis med sej. Egna proffsinhoppade lyxskuttarkusar som flaxar över hindrena flinkare än Groucho Marx's ögonbryn. Och håller tveklösa linjer. Medan vi - the rockin' rookies - blir tilldelade vad som finns att tillgå i restlagret. Dvs glada pållar som nog är duktiga på annat, men som mer tveksamt forcerar bommarna med ben som hänger som manettrådar under sej. 

Då invänder naturligtvis någon, att vi oerfarna lallare inte skulle KLARA AV mer drivna hästar, men det är snick-snack. Det går förstås att hitta snälla, följsamma gnäggare som kan hjälpa en att göra jobbet i alla fall ett par snäpp vassare. Jag har ridit en idag. Och jag blev Zorro direkt!

Ja, ja. Nu ska jag inte hetsa upp mej. Det är en lek. Jag vet. Självdistans och allt det där. 

Och tyvärr är tydligen Billygossen livrädd för bling-blinghinder och tumult, så Globen är inte att tänka på för hans del. Men jag har börjat fundera... ingen skugga över min trolovade Celine... måhända... dock, att hon gör sej bäst på spatserpromenad i sidenklänning.

Tål att tänkas på.

AA-möte

Frodig fredag slår till igen. Nu med en oseedad träning ute i Strömsholmstrakten. Hos en oväntad välgörare, barndomsbekant, som efter att ha sett min fallandesjuka på olika nätspridda filmklipp helt sonika blev direkt orolig för min lekameliga hälsa. Det föreslogs via mess en träning för nån Arnold, som jag inte hade koll på.

Det visar sej vara en soft skåning med skidoverall och Assarsson i efternamn. Jag förstår på Anna att han är namnkunnig i branschen. Låter lovande. Och jag får ånyo kliva upp i okänd sadel. Denna gång heter hästen Billy, och ser ut som en luden liten teddyåsna. Toksöt. Och till min skräckblandade förtjusning, så blir ridningen lätt och ledig som en jazzdrill uppe på Billys pigga ryggkotor. 

Hindrena känns som genom ett trollslag som små cykelställ nere i sanden och jag sitter tryggt klistrad som i en kåldolme. Med lingon till. Att riva finns inte ens på kartan. Det är inte Billyboy intresserad av. Delat ointresse sålunda. Jag gillar honom redan. Och Assarsson. Som sävligt leende sprider gemyt med ena handen, för att samtidigt kunna mosa in tillit och teknik med andra. 

Pikénalle

På väg tillbaka till boxen känner jag plötsligt väldigt starkt att Picke inte riktigt hör hemma i den något råa stallmiljön. Han borde följa med till människobyn. En perfekt vardagsrumshäst helt enkelt. 

Han skulle raskt vänja sej med att lojt slöa framför brasan på mattan. Glo med ena ögat på Tv:n och snappa åt sej en å annan kastad ostbåge. Tänk vad mysigt. Ett riktigt ombonat liv med korg i hallen. Kelgris.

Min fästmö skulle nog ibland strängt förmana: INGEN häst i sängen ikväll. Så sen på morgonen hör man nån som buffar på sovrumsdörren. Jamen kom in då pojken. Komsi. Åhhh hopp! 

Ibland får man dock ryta till ordentligt, eftersom Picke och hunden Django nog skulle tumla runt och jaga varann mellan rummen. Ho-ho-hoooo. Sakta i backarna! Nu får ni lugna ner er. 

Vi får tillverka små inneskor i manchester. 

Picknick

Fri dans med Picke stod på menyn idag, ety professor Anna hade ärenden att uträtta. Det var en strålande eftermiddag och vi hade mycket trevligt. Celine må va vacker och min trolovade partner in crime, men Picke är och förblir den sötaste vän en människa kan ha.

Vi tog det lärarlösa tillfället i akt att helt relaxat bara flumma runt lite på känn. En sväng hit än dit. Jag vågar nog påstå att jag fick igång honom rejält dessutom. Bra driv framåt redan i framskritten. 

Fattningar fäste, hjälper togs emot, gångarter växlades. Kort sagt:

Vi red som en Gud.

LEDIG ONSDAG

Nu är det bara 11 dagar kvar tills det är söndag 30/11 och grand finale!
Tog en ledig dag idag (sjukskriven) och måste erkänna att jag saknade Willes och mitt tragglande. Han är förlåten för handleden.
Anna Persson

Freudianska fall

Fick ett mejl från min vän Sigmund i morse. 

Han såg det som ett stort framsteg för framför allt min mentala balans att jag inte trillar av så ofta numer. 

Jag citerar:

"Då besvikelsen över den uteblivna naturbegåvningssensationen blir alltför påträngande, så kan ofta överjaget kompensera detta - så att säja hjälpa till - genom att skapa annan slags dramatik."

Härzliche Grüße / Sigge

Bowling

Ja, det vet alla hoppstudenter. Att de vassaste tränarna är så angelägna att de gladeligen kastar sej fram, bildandes mänskliga murar, för att hålla ekipagen på spåret. Inte för att jag då tyckte att Anna så handfast behövde bevisa denna tes för er, men nu har ni fått det bekräftat.  se nedan

Till skillnad från Bowling, skall ju käglorna (läs: hinder, åskådare, tränare) inte bringas på fall. Tvärtom ska klotet (ryttaren, hästen) lämna så lite förödelse bakom sej som det bara är möjligt. Annars är det ganska likt. Lite snävare skruvar i omhoppningen bara.

RISKTILLÄGG KRÄVES!

Det är viktigt att placera sig rätt i ridhuset under en träning, men vad hjälper det ibland? Det är inte bara Wille som gör sig illa.

Idag under träningen kom Wille och Celine lite snett mot ett av hindren utsmyckade med massa glitter och bag in boxförpackningar. Detta resulterade i att de sprang vid sidan av hindret och dundrande rakt mot mig och jag tog emot mig med handleden. Drog han lite extra i högertygeln ;) ???!

Anna Persson

Stallmemo

Jag då, som än så länge bara lyxPRAOar i stall-landskapet och dessutom har uppnått den kräsna arbetsskygga medelåldern, kan inte direkt tala om trälande i boxkorridorerna. Men däremot har jag börjat erfara en kuslig känsla av alltid-nåt-mer-att-göra inom stallets tidsslukande väggar. Såhär ser - påminn mej om jag glömmer nåt - min agenda ut ungefär när jag packar ihop Celine. 

  1. Lägga grimma om halsen och binda upp.

  2. Ta av träns.

  3. Sätta på grimma.

  4. Ta av ländtäcke.

  5. Ta av sadel, padd och vojlock.

  6. Ta av benskydd.

  7. Lägga benskydd i sadelkammare.

  8. Borsta

  9. Kratsa hovar.

10. Glömma lägga på hästtäcke.

11. Sätta på grimskaft och binda loss.

12. Leda in Celine i box.

13. Ta av grimma.

14. Komma ihåg hästtäcke.

15. Hänga sadel och padd i sadelkammare åt rätt håll på rätt plats med sadelgjorden över sadelskyddet.

16. Lägga vojlock, om skitigt, för tvätt. Annars på plats.

17. Hämta in min hund som sprungit ut ur sadelkammaren (när jag gick in).

18. Glömma träns.

19. Pussa Celine och Picke. (Säja åt Kuro att skärpa sej)

20. Komma ihåg träns, tvätta det och hänga på plats.

21. Ta hjälm, väst, glömma ridspö och säja hej då.

22. Se käck stallflicka och minnas: Kvasten!

23. Borsta rent stallgång utanför box.

24. Ställa tillbaka kvast. 

25. Komma ihåg ridspö, glömma hunden och belåtet skynda hemåt i mörkret.

Å hej!

En lite märklig företeelse som lyser starkt i ridvärlden är den enorma mängd gratisarbetare som dagligen glatt utför mångfacetterat slit. Tycks va en väl inarbetad (gratis förstås) tradition som troligtvis är en kvarleva från mer militärinspirerade tider, då nyckeln till hierarkitrapphuset var disciplin. Sen har ju själva ridningen alltid varit hårdvaluta för minderåriga. Glada, starka, pigga och följsamma individer. Helt befriade från störande klagomål. De vill ju själva!

Det är fiffigt att tänka på i krisens Sverige. Om du nån gång ska anställa nån, se till att de har gedigen hästbakgrund. De utför omedelbums slitåsläpgörat muntert trallandes och avslutar med honnör. För sånt sitter garanterat i även långt upp i vuxen ålder; 

Sådär, hela bolagsrevisionen utförd och toaletterna skrubbade! 

Tjolahopp. Får jag kamma Pompes man nu?

Ett skepp kommer lastat med....ännu fler glada stalltjejer!