Dåså. Inte så mycket att orda om längre.
Jag är förberedd. Rustad. Frisk. Fokuserad och lugn.
Låter det inte som en ganska bra beskrivning
av en gravt mentalsjuk människa.
Vad trist det ska bli sen att inte ha detta stohej i blodet.
Att inte få frossa i andras frågeställningar om hur det går med hästeriet, som omväxling från den vänligt menade men uttjatade när-kommer-nästa-platta rutinen.
Tack!
Så övergivet det ska kännas efter att så luxuöst ha fått vältra sej i uppmärksamhet från en hel bransch som direkt kollektivt, från högsta auktoritet till stallkatten, har visat ett oproportionerligt stort intresse för ens blygsamma förehavanden.
Tack!
Så tomt att inte ha Annas, med glada skratt varvade, kommandorop ekandes i örongångarna. Alla sköna råd och glada tillrop från nya vänner i stallet kompat av en oupphörligt frustande deadline bultandes på träningsporten.
Tack!
Vad ljuvligt bortskämd man har hunnit bli under denna hästhöst.
Helt ärligt.
Spritt språngande naken kommer jag stå när HorseShowdraperingen ryckts undan och allt är ett enda stort ÖVER.
Inte minst för att så många så generöst har öppnat dörren till en fullständigt främmande värld, där jag - förvirrad och vilsen - konstant har känt mej varmt välkommen.
Hörni. Sjyrre!
Dessutom har jag med gott samvete kunnat puffa mina övriga åtaganden åt sidan, och avnjutit ett par månaders stilla vakuum i medelålderns pressande processer. Inte dumt. Det tänker jag ta med mej. Stallklockornas visare tickar inte fram som på andra urtavlor, de står helt stilla för att i stället med ojämna mellanrum skutta fram en timme eller tre. Oberäkneligt. Och levande.
Du Anna...
Vi tar väl en lektion imorrn med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar