Yes, jag tror jag har börjat ana en pryl nu. Hästens rygg, sadeln, är liksom en klaviatur/greppbräda. Det handlar om att slå an vissa ackord.
Rätt toner; fridåfröjdåflyt.
Fel ackord. Katastrof.
Vissa hästar har gehör för tydliga toner, läs: rockriff. Andra är mer subtila och jazziga. Minsta snedton på dessa ryggradsklaviaturer förvandlar i ett huj det smäktande majsexackordet till dramatiskt dim. Börja misstänka att Celine är mer åt det finharmoniska hållet. Typ Gershwin. Helt plötsligt far hon iväg åt inte alls dit jag tänkte. Millimetermarginaler.
Marcello, som jag nu har provridit de senaste två dagarna, följer snarare en soulbaslinje.
Det är enklare för novisen mej att hitta groovet.
Da-dung da-dung. Oh yeah.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar