Liksom på ridläger, även om vissa av oss ses mer sällan (några ens aldrig), så börjar man känna viss samhörighet med några av dem man rider jämte. När jag får syn på Peter blir jag sådär lite extra glad, för han har alltid nåt snällt att säja. Med tillhörande bullar&saftdialekt och något av den softe gruppledarens auktoritet. Små konstruktiva råd förmedlas diskret till oss andra. Och beröm.
Petra håller lågprofil, men fan vad hon briljerar i ridningen. Har superkoll. Hon och hennes kuse glider som en skugga efter Peter i rundorna, ibland rent av med mer grace. De två är nämligen klassens ljus i vår grupp och rider först ut för att sätta exempel. Sen en gång till när ribborna åker upp. Jag retas: Peeeeter och Peeeetra kan så duktigt! Vilket de gör. Och fnissar överseende åt underdogsens pikar.
Matte drog tunglass idag med Marcello, som var precis sådär gnisslande trög som förmodligen hans viktmaskiner på Nautilus lite senare ikväll. Och hjälte. Ett fan-i-helvete och så funkar det. Och så lite Surahammarhesa vitsigheter i efterkoket. Han och jag har liksom inte utrymme för annat än att jovialiskt hålla ihop i denna galenskap. Vi har samma Kamikazebindlar.
Och, yes, det gick helt ok för mej med.
Rena Astridlindgrenlandet today.
Ingen föll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar