Vi blir förpassade till den enklare eftermiddagsgruppen due to vår delay.
Skönt för lite ängsliga amatör-jag, trist för Karin som ju är pro och har ridit Hubertus förut. 
Jag har lämnat min röda, mer stilriktiga kavaj hemma. Den som jag, som ni ser på bilden ovan, hade förra året. För kallt. Dunjacka. Vi rullar in på Kongagårdens grus, och hälsar på alla våra bästa Söderåsvänner.
Ärtsoppa serveras med punsch i stallet. Anna, som är hästboss här nere, delar ut hästar till oss som inte har egna med oss. Jag blir tilldelad Bella, en rar goding med kortlugg.
Otroligt att så många så chosefritt släpar runt egna hästar hitådit. Alla sorter trampar snart oroligt runt på gårdsplanen. Stora nordsvenskar, Haflinger,
Connemaror, en elegant men stabbig Fjording som ser ut som en schackpjäs och en liten slitstark Islänning och andra glada varianter. 
Vissa av de större hästarna får lite ryck och ska ta plats, men jag håller mej mer diskret i bakgrunden. Är inte så sugen på att hova mej upp i hierarkin. Efter det hakar jag mest på i släp. Gör som de andra. Fast sen. Typ. Kanske undviker en del hopp över höbalar. Men några utlagda gren-hinder tar vi, jag och Bella, ett skutt över och det är bokstavligen skutt. Som en liten kanin. Värsta spasmen känns det som. Tur att vi inte drog över nåt större. Det är en anselig mängd hästar som spränger fram, och jag vill inte tumla runt i den soppan.
Trots att jag oroar mej en smula för att min lilla Haflinger inte ska orka kånka stora gängliga mej hela rundan och dråsa i backen som Islänningen lite snubbligt gör sen, så blir jag allt djärvare. I upploppet kostar jag mej på att verkligen driva på henne och toknjuter av en ohämmad galopp, men ser ändå konstigt nog inte röken av nån slutstrid. Den tar andra hand om. Men kvist får jag! Man är ju rätt grym ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar