Jag medger. Jag är skyldig. Otrogenhetens grönlila solbränna har lagt sej över min svettiga panna sen förmiddagen med Top Gun. Är det inte kusligt hur fort ens hjärta kan skifta rytm, när fåfängans trumpinnar börjar vispa över blodkärlen?
Hade jag den hästen....på tävlingen....så......
Jag kan inte på något vis påstå att jag fick nån som helst personlig kontakt med, eller kände varm affekt för, den graciöse mästarvalacken. Han såg på nåt vis frånvarande ut. Som om det inte spelade nån roll vem som hoppade honom. Men vad gör det, när potentialen fullständigt ångade om hans Michelangeloframställda vinnaranatomi. Motorerna surrade som en dämpad V12a därinne och tankebubblan avspeglade ett konstant; "...måste hoppa...måste hoppa...måste hoppa..."
Bortsett från att jag faktiskt inte ens behövde fundera på hindrena när han smidigt bar mej runt i alla snäva svängar, så fick jag i resonemangen senare en viss inblick i hur materialberoende (ja, tillomed uttrycket har jag snappat upp först nu) denna sport är. Med ens blev det som en självklarhet vilkens häst som hade vilka kvalitéer och hur stora prislapparna kunde vara från vissas stuterier enligt andras högtidliga stamtavlor. Och jag som trodde att hästar i Black Beautysagans anda mycket väl kunde vara containerfynd utanför hamburgerfabriken för att sen med tålamod, kärlek och finess läras upp till GrandPrixChampionSuperMasterPokalvinnare!
Nån menade rent ut sagt att det var hästen som lärde ryttaren. Vart tog Robert Redford vägen?
Så med min nya inte så fräscha lilagröna hudfärg började jag förstås genast känna att Top Gun var helt rätt för mej. Vi var som gjutna för varann. Vilket radarpar! Man vill ju framstå som en stjärnryttare. Och för allan del, då har jag inget emot djuplodande konversationer i stil med "...måste hoppa...måste hoppa..." Vi hade kanske kunnat komma varann närmre senare?
Men.
Som sagt.
Jag blev närig.
Det här ska vara en lek. Glädje och stoj!
Och som i så många andra otrohetsintriger har det sällan varit fel på nån annan än en själv.
3 kommentarer:
Skönt att du kommit till sans igen och inser vad som är viktigt!
Otrohet är sällan vackert men ibland nödvändigt för att inse att det man redan har är det bästa!!
Stort lycka till i Globen!
Glöm inte att du har ju helt rätt. Det är på pricken för hur det fungerar. Ta bästa hästen bara.
Har följt bloggen ett tag. Kan inte förstå varför du inte får rida den här hästen. Blir ju så mycket lättare då. Roligare för alla inblandade - mer fartfyllt liksom. Övriga ryttare verkar få välja mer fritt..hmmmm...
//Klara
Skicka en kommentar