Ja det är måndag morgon...

Och vi är åter ute på besök hos Mika och Arnold i Strömsholm. Ett litet hopp (vad annars) har tänts i jakten på lämplig hinderövervinnar-partner då Arnold, som ju gav oss en sagolik stund tillsammans med den skuttglade hästen Billy (som dock var lite för skakig inför alltför pyntade hinder och Globenextas) i fredags, tydligen har en annan väldigt trevlig häst att presentera oss för. Vi klampar fram mot ridhuset i snödrivorna och möts av en pigg silverkrabat i blå mantel, och jag känner mej naturligtvis omedelbart mer som Britta än nånsin. Silver! Där är han. 

Vi skrittar rutinerat (ja jag börjar jävlarimej få rutin på detta nu) fram längs fyrkantspåret och hittar snart en sweet trav tillsammans. Jag och Top Gun, som han då lämpligen heter, känner oss kvickt som hemma i varandras sällskap. Och det är välbekant Billygung direkt. Sanslöst. Via allt snävare vändor upp i taktfast-som-tåget-galopp och runt i volter, och jag blir närmast drogad av hur fint han svarar. 

Rätt ut i evigheten, upp och in i sagomolnen känner jag plötsligt att jag verkligen rider. Rider. Helt utan tanke på banala balanskorrigeringar. Tyngdlagen är lagd åt sidan. Anna skrattar. Jag med. Silvertopgun frustar, och lyder. Som med en mycket pålitlig motor i en trickfilmad förlängning av min egen kropp. Oss kentaurer emellan.

En tidning är där och tar bilder. När Arnold pekar på en hinderkombination så är vi på nåt vis redan över. Ett par tre till. Varför inte en bana? "Och så kontroll", påminner han tryggt. Javisst, no probs. Här har vi kontroll jävlar, ja närmast så fotografen blir besviken. Helt odramatisk skön fåtöljhoppning. Nästan tråkigt. När oxern åker upp på en meter, ja då är det ju tänkt att man ska hisna lite. Men vi är över i en gemensam gäspning. Fattas bara lite chips.

Ja, herrejesus. Synd att jag redan där på plats nånstans i bakhuvet inser att det med största sannolikhet är försent att plocka in en gästhäst i detta sena skede. Arrangörerna kommer vägra. Jag tittar på Anna. Vi njuter av stunden. Men båda hajar. 

Jag ser dock att hon - med rätta - är stolt över att så uppenbart få bekräftat att jag faktiskt har tillskansat mej lite... nej faktiskt en rejäl portion, av hennes skickligt inhamrade teknik i ridningen under denna höst. På en så stadigt hjälpsam och antagligen direkt framodlat hoppvillig kompis som Top Gun, uppenbarar sej lektionstimmarna, en efter en efter en, som i ett kartmönster på en projektorduk.