Såhär glad ser jag ut efter en halvtimme i Billys sällskap. Samtidigt, om ni tittar noga, så börjar jag bli en smula småsned. Det sjuder under hjälmen.Precis här i fotoögonblicket spirar nämligen, trots glädjeyrseln efter den lustigra ritten, en insikt om hur bisarrt orättvist upplägget är inför Globen-jippot. Alltså ärligt. Betänk följande:
Vi i den s.k. tävlingen är minst sagt hejdlöst ojämna. Som att sätta Lille Skutt mot Mike Tyson. Det vet vi. Jag å Matte är som får till slakt mot de andra rutinerade rävarna. Helt ok. Det kan vi skratta åt. Entertainment.
Men!
Ju mer erfarna ryttare, desto bättre hästar har de naturligtvis med sej. Egna proffsinhoppade lyxskuttarkusar som flaxar över hindrena flinkare än Groucho Marx's ögonbryn. Och håller tveklösa linjer. Medan vi - the rockin' rookies - blir tilldelade vad som finns att tillgå i restlagret. Dvs glada pållar som nog är duktiga på annat, men som mer tveksamt forcerar bommarna med ben som hänger som manettrådar under sej.
Då invänder naturligtvis någon, att vi oerfarna lallare inte skulle KLARA AV mer drivna hästar, men det är snick-snack. Det går förstås att hitta snälla, följsamma gnäggare som kan hjälpa en att göra jobbet i alla fall ett par snäpp vassare. Jag har ridit en idag. Och jag blev Zorro direkt!
Ja, ja. Nu ska jag inte hetsa upp mej. Det är en lek. Jag vet. Självdistans och allt det där.
Och tyvärr är tydligen Billygossen livrädd för bling-blinghinder och tumult, så Globen är inte att tänka på för hans del. Men jag har börjat fundera... ingen skugga över min trolovade Celine... måhända... dock, att hon gör sej bäst på spatserpromenad i sidenklänning.
Tål att tänkas på.
