tisdag 4 november 2008

...tassel

Lena tar mej strax tillbaks till cruel reality genom att höja hela banan rakt av. Sanxalot. Not. Just när jag började känna mej stursk. Självklart intalar jag mej att banan är densamma, i alla fall för Celine. Hon skiter väl i 50 eller 80 cm. Det gör även Peter Gustafsson och Terran som flinkt forsar över med säker hand. 

Matte får problem. Han har tack vare Broder Peters försorg en nyinförskaffad häst idag. Som är kanon. Men som inte riktigt accepterar att haka på dit vår favoritbyggare tänkt sej. Irriterande tycker han. Me to. Jag gillar inte att det blir hack i flowet och känner nervositeten spira. 

Vi är inne på överkursprylar nu. Självklart inte för stjärnorna. Men för oss amatörgossar! Ja jag kan bara tala för mej. Men när det hockeyvrålas en tredje gång vid en kurva en bit bort så räknar jag in även mr M, som dock visar upp irriterande inspirerande nuvunnen säkerhet. Snyggt.
Lena pekar skoningslöst och driver oss framåt utåt inåt. Vi tänker: Ja, ja, ja, ja, ja, ja, aj, aj, aj aj!

Min tur på nya hisnande höjden. Samma bana. Ta't lugnt. Nu är det Globenribba. Men SAMMA bana som nyss. Då kör vi. Fin samlad galopp. Lite väl samlad. Äsch. Öka nu lilla Kaninen. Första hindret, fint. Andra. Bra. Lite segt. På nu. Kommer en smula snett in. Shit. In i volt. Nytt försök. Gasa på nu då! Gunghästar mej över. Ånej, hon har börjat tvivla lite på sin ryttare. Eller jag på henne. Jag på MEJ! Come on. Tråcklar mej över blingblinget. Runt. Nu kombinationshindrena. Lite mer tempo, baby. Trippelbarren. Över! 

Ka- tjonk. 

Kokt grus.
Stekt grus.
Friterat grus.
Grus med bostongurka.

Kan jag ta notan? 


 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hang in there!

Anonym sa...

Upp med hakan - nästa gång sitter du kvar :)