En sista tisda'

Sista större träningen innan stundande genrep på arenan i jättegolfbollen rullade verkligen i fryntlighetens tecken. Vi hade skitkul. Pucken är liksom på många sätt redan bland nätmaskorna och nu återstår blott festen. Musiken. Och harmonin. Så många leenden syntes inte ens på de första stapplande solskensträningarna med tillhörande druttor, och nu borde det ju ändå rimligtvis hänga en saftig dos allvar i luften och dallra. Men tvärtom. Det var supersoft stämning och obefintlig prestige emellan oss i kombatantgruppen. 

Jag har helt landat i att det blir Celine och jag som i romantisk solnedgång får göra detta ihop, hur det än går. Riktigt gulligt känns det. Ett utdraget pusskalas, och några fina hopp ibland som ren bonus. Det känns underbart att ta i och toksatsa ihop med henne, hon är så snäll och kämpar på så tappert. Varje gång vi kommer över går en glädjestöt genom vårt gungande ekipage. Vi är inga stjärnor, men klaffar allt på söndag, ja då jävlar!

Matte var skitduktig och har hittat helt rätt med sin inlånade skuttmaskin Movitz, och tickar igenom banan som en Omegaklocka med tillhörande cowboylook. Terran ruschar runt på maxfart, men kassaskåpssäkert, på sin spralliga kuse som det tar längre tid att stanna än att göra hinderbanan med. Purt glädjerus verkar han gå på, token. Bengtzing och Mattsson drillar på rutin och briljerar med osviklig elegans i onåbart avancerade tekniker som flygande galoppombyten och galoppsprångsuträkningar som inte står Pythagoras långt efter. Petra, som inte får in sin "riktiga" häst förns imorrn på genrepet, dansade ändå hur jazzbalettigt runt med sin söta lillbruna låneåsna som helst. Lugn som en filbunke.

Vi saknade coola Blossom och storfavoriterna Peter och Jessica idag, men Lena Bredberg såg belåten ut. Stubintråden är tänd för en riktigt kul liten showtävling.