Céline talar ut

Skakad rörd och inte så lite uppspelt efter ett par skutt modell större

så känner jag mej rätt rejält ödmjuk inför både Anna och Céline. Det finns en masterplan nånstans. Som rullas fram emellanåt. Gärna när man som mest har trillat in i nån form av ängsligt tvivel, så som vi så beklämmande har sett tidigare.

 Jag stör mej på att jag är så jävla harig. Inte ett uns av hjältemanér. Idag kände jag mej som simskolesjuåringen vars föräldrar tröttnar på månaders poolkantsdalt med simdyna; 

Nu får du fan simma! 

Det var en bra bit ner till marken där ett tag. Gulp. Men det gick. 

Och efter en kallsup eller två och några svettiga tårar 

så smög sej en ryggradspirrande feeling av coolhet in. 

Helt oförhappandes, just när jag efteråt stod och borstade som bäst, 

så fick jag dessutom en mycket fin ömhetsbetygelse av min mörkbruna favorit. Check it out.