AA-möte

Frodig fredag slår till igen. Nu med en oseedad träning ute i Strömsholmstrakten. Hos en oväntad välgörare, barndomsbekant, som efter att ha sett min fallandesjuka på olika nätspridda filmklipp helt sonika blev direkt orolig för min lekameliga hälsa. Det föreslogs via mess en träning för nån Arnold, som jag inte hade koll på.

Det visar sej vara en soft skåning med skidoverall och Assarsson i efternamn. Jag förstår på Anna att han är namnkunnig i branschen. Låter lovande. Och jag får ånyo kliva upp i okänd sadel. Denna gång heter hästen Billy, och ser ut som en luden liten teddyåsna. Toksöt. Och till min skräckblandade förtjusning, så blir ridningen lätt och ledig som en jazzdrill uppe på Billys pigga ryggkotor. 

Hindrena känns som genom ett trollslag som små cykelställ nere i sanden och jag sitter tryggt klistrad som i en kåldolme. Med lingon till. Att riva finns inte ens på kartan. Det är inte Billyboy intresserad av. Delat ointresse sålunda. Jag gillar honom redan. Och Assarsson. Som sävligt leende sprider gemyt med ena handen, för att samtidigt kunna mosa in tillit och teknik med andra.