På edra platser...

Ska bli jäkligt kul, förresten. Det är nere vid söderåsen, där hovturnén har sitt epicentrum. Tänk vad förvånade alla ska bli när jag kommer ner och kan rida som en gud. Fånga rävsvans. HA! Känner mej redan som Davy Crocket. 

Och alla de små sweeta haflingerkompisarna! Ska bli kul att se om de känns pytte jämfört med halvbloden. 

Who? Bertus?

Nu väcks plötsligt ett minne. Det var nån som talade om Hubertusjakt. 

Aha! Nu på lördag tror jag bestämt. Vissa saker är lätta att haka på, när de ligger tre månader fram i tiden.

 

Från klarhet till klarhet.

Kan bara tillägga att böckerna om Klara är total världsklass. Frånsett några sidor tonårsromantik och familjestrul, så är det bra fokus på ridning. Dessutom ordentligt nagelbitarthrillande i hoppduellerna. Jag skrek rakt ut! 

SADELTIMMAR

Ok Wille! Träna är bra! 

Men det är timmarna I SADELN som gör det.
Halvhalt är ett spännande häst ord och ett väldigt viktigt ord. Det är nästan som det låter, en halv halt!
I början på ridutbildningen tränas oftast start och stopp. När man kommit en bit kan man träna att man nästan stannar men precis i ögonblicket innan hästen stannar lättar man på tyglarna och manar på framåt.
Halvhalten brukar beskrivas som en form av kortvarig samling (tempot minskas under ett kort moment) under rörelse framåt. Det här gör man för att uppmärksamma hästen att något nytt ska hända men även för att förbättra hästens balans och förflytta mer vikt till bakbenen. Visste du att hästen har ca 60% av sin vikt på frambenen?

Oops, I did it again!

Sorry Anna, men jag var bara tvungen att smygträna. Vi tog en oss liten tur utåt Enköping till där en av Karins vänner har häst. Hopphäst förstås. Och där fanns några andra skuttglada pegaser. Så visst ville jag provrida lite. Köra lite fattningar t.ex. Känna motorn växla. 

Mmmm. Katja, som jag red, var en riktig vessla. Fin i lystringen. Aldrig förut har galoppen suttit så flinkt direkt på traven. Camilla, vår vän, manar på halvhalterna. Javisst, det måste inarbetas. Vad det nu än går ut på. Småprovar haltande halvdant.

Plötsligt släpas allehanda hinder fram och min söta Karins ekipage forsar över. Sådär bara! Ja, jag vill ju inte va sämre. Vadå halvhalt?! Sluta gasta. Får lite för bekanta onda aningar. Drillar desperat med tyglarna. Vad är det för fel på lite nice fattningsmys bara. 

Jaja, ett hinder till då. 

TJONK! 

Och så tumlar lilla jag runt igen. 

Äh. Numer blir jag bara trött. TRÖTT. Munnen full av grus.

 

Ludde

Jamen tillslut var jag ju bara tvungen att tvinga till mej en liten timme hos beryktade storasyster Louise. Inte för att jag haft vidare koll på det, men hon har då jobbat upp sej de senaste tjugo åren i gamet. Kanske mest inom dressyr och handledning därom. Många talar lyriskt, vilket tillomed är en underdrift, om hennes förehavanden. Ja rent av i guru-termer. 

Jag har självklart ringt ett par gånger under denna spektakelperiod, men hon har - med viss rätt - hållit sej reserverad. Jippon är nog inte hennes grej. Men hon ringde faktiskt när det snurrade wille-dundrar-i-backen-bilder på nätet. Lika delar orolig som fnissig. Det gick ju trots allt bra.

Anna är med och vi får båda varsin lektion tror jag. Jag i ridande, hon i undervisande. Ludde är skicklig. Jobbar mer än nån av oss andra i manegen. Det forsar energi åt oss alla om henne. Hon travar själv på alla fyra för att illustrera. Kan tänka mej att en fågel som passerar utanför stannar till för att lyssna. 

Själv njuter jag mest av att ta igen lite efterlängtad qualitytime med en kär syster. Rejält emotionellt eftersom hon även prickar in många ömma punkter i mitt ridande. Jag har kul. Hästandet berikar på många plan. 

EN TREVLIG DAG

Jag blir fantastiskt glad när Wille föreslår att vi ska åka mot Sjövillans Gård och hans syster "Ludde". Hon är en väldigt skicklig tränare som har tagit upp många ponnyekipage till SM och även högre mästerskap.
Det är mycket lärorikt som tränare att se sina elever när de rider för andra. Jag tycker det är viktigt att man under sin utbildning tar hjälp av en bra tränare.
Wille fick jobba mkt med sits och balans, det blev lite nya synvinklar och en väldigt trevlig dag.

Readskola

Dock lite besviken på att mängden detektivintriger, månskenskyssar och sprättiga retstickor vida överträffar antalet intressanta djupdykningar i initierade hoppreferat och annan smaskig terminologi för vetgiriga hästbitna. Britta i all ära, men mer fokus på Silver tack!

Jag kollade med hela serven gulliga stalltjejer på Lennartsnäs, men ingen hade några direkta topptips på mer faktamättad gnägglektyr. Det spelar ingen roll. Nu ska jag pressa i mej rubbet. Wendy, here I come.

Svåra hinder, Annika!

Ah! 

Nu har jag hittat prima virke 

för att en gång för alla grunda min uppväxt som hästtjej.

- Det riktigt kittlar i magen, sa Lotte

- Driv på honom bara, ropade Annika

- Ja och sen skall vi iväg, jublar Britta

I nästa ögonblick var det liv och rörelse i stallet. Glada skratt och rop ekade mellan Sjötorpets gamla väggar.

- Tänk på sitsen, Klara!

Reserver?

Varför är inte Ulf Sadelsohn, George Riedel och Ponny Bloom

med i detta ljuvliga jippo, de lär ju va hingstvänner.

För att inte tala om Lou Reed.

Instant horse

Kan inte UppfinnarJocke ge mej ett hästpiller. Hur att skaffa sej en tragglat genomarbetd inriden hästbakgrund genast? Tycks som om en ökenvandring är enda rätta receptet. Jag måste rida som en rackarns horsepundare omåomåomigen. Prova alla hästar i alla stallen, alla gångarter i alla riktningar, alla sadlar, träns, schabrak och  å helst slängas av tusen gånger innan jag får till stunsen. Kanske läsa böcker? Alla gamla hästboksromaner t.ex. Påminn mej om att jag måste ut till antikvariat och loppisar och leta. 

Dagens ordstäv:

Bättre vända i volten än att vältra i våndan.

Voodoospells

Fick lite stöd av min buddy Erik Adielsson, den mer sulkybaserade riddarn från södern. Han kastade på trygg skånska över en knippe visdomsord om hästdepressioner, som emellanåt tydligen kan breda ut sej som voodoospells även över de erfarnaste travkungar. 

Vad att göra, då? 

Frånsett att blunda, lapa i sej dyngan och krypa vidare in i noshörningens rektum?

Det ger sej.

ETT NYTT TRAPPSTEG

Wille har landat! Inte bara på backen utan även mentalt och insett att även en naturbegåvning som han möter motgångar. Tyvärr har han en riktig rid depression , men jag ser det ändå possitivt. Nu är han redo att lära sig rida. På riktigt!

Hästdepression

Allt som var så kul nyss...

så enkelt...

Jag som var som gjord för...

Måste pressa mej igenom detta. Kanske bara en fas? 

Ordet hoppa får en ny innebörd. Nerför Kaknäs kanske?

Tragglar trist tillsvidare. 

Ned med hälarna. 

Plågar mej själv med extra enformigt dumdumtänk.

Armbågar. Hälar. Höft. Triangel. Tår. Knän. Axel. 

Allt som i en dimma. 

Äter moroten själv.

Trampa ner!

...äh

uh...

...bah

Tisdagsdisaster

Äh, that's it. Trist. Alla andra så sjukt mycket bättre. De KAN ju rida. Jag = pajas. Nån som vill köpa ett par ridstövlar?

Utom hus

En belöning paketerad i skog och åker med strålande solrosett är svår att gnälla på. Vi tog oss en liten snårslinga, och här ute faller allt på plats så synnerligen sannerligen. Ren glädje. Hästen är det vackraste vi har i sitt rätta element, och det magiska är länkandet rätt ut till naturen och in i historien. Låter jag frälst? Halleluja!

BALANS

För en ryttare är balansen viktig. Hästar är otroligt lyhörda för vikthjälper. Egentligen ganska logiskt: står man i stallet och vill att hästen ska förflytta sig till vänster trycker man den åt vänster från hästens högra sida och vice versa. Det är lika när man sitter på för att förenkla en sväng till vänster tar man i vänster tygel och trycker den åt vänster med hjälp av höger skänkel (benet). / Anna Persson

En portion grus till, tack!

Olika ridbanor smakar olika, kan jag avslöja. Piggar upp!

Dagens ordstäv:

Först: en syn som gjord för under i sadeln

Sen: synar man sadelgjorden under

Jag säjer då det

Jag tror att jag älskar detta! Igår sa jag plötsligt nej till att tokfesta, för att jag visste att det skulle paja min ridning. Jag är förstummad. Har aldrig hänt. 

Tränstrans

Schabrak, luddig grej, sadel, benskydd (mindre fram, fästena riktning bakåt).

Av med grimma, kvickt in med bett å på med träns. 

Spänna sadelgjord.

Detaljer i en ritual som antar mer och mer ett vardagligt lunk.

Av med allt baklänges.

Borsta, kratsa, ev spola hovar och ben. På med täcke, in i box.

Dagens ordstäv:

Hellre tränsa i trans, än en transa i träns.

Broder Bronett

Idag inte alls rida Picke, nähä, just när man vant sej. Nu presenterar Anna en brontojätte vid namn Kuro som har rymt från livrustkammaren. Jag får klättra upp för brandstege. Fem meter upp i luften. Där får jag det glada beskedet att idag ska vi rida utan tyglar. Just vad jag hade hoppats på! Anna låter sen mej mot mina vildaste protester skumpa runt i ring via samtliga gångarter ända upp i galopp, medan jag beordras till vansinnigheter som att i farten nudda utvalda delar av Kuros lekamen. Try it, you'll like it!

SNURRA JORDEN RUNT

Dax för Wille att träna sin balans! Känslan i sadeln är olika beroende på vilken häst man sitter på, alla hästar har sitt rörelsemönster. Picke har en ganska mjuk gång och känslan i sadeln är ganska behaglig medans en av mina andra hästar Kuro (Dekurio) har mer rörelse i kroppen vilket förmedlar en mer stötig och skumpig känsla till en ovan ryttare. Efter många protester får jag Wille som ser mkt skeptisk ut att släppa tyglarna och, med en blick som om han hade en nära döden upplevelse, väldigt trevandes vrida och vända sig i sadeln. Efter några minuter ser han ganska nöjd ut och jag tror att han tom tyckte det var lite roligt?! / Anna Persson

Ta en morot till

Söta Picke ser faktiskt lite glad ut när jag dyker upp. Jag tittar in i hans insjöstilla blick och tänker att de är kanske inte så jädra korkade ändå. Känner han igen mej? Är det nån därinne? Byggs det ihop nån form av tankekonstruktioner mer än flock flykt å foder i deras stäppskallar? 

Stats

Nu har jag pluggat på olycksrisker, procentsatser och statistik. Enligt hippologenhetens rullor och diagram förhåller det sej slikt följande; I Sverige inträffar årligen uppskattningsvis 13000 personskador, som kräver akut läkarvård i samband med ridning eller annan hästhantering. Endast fotboll har fler skador. 85% av alla ridande är flickor. Riktigt allvarliga olyckor sker så gott som undantagslöst vid ridning utan hjälm. Säkerhetsstigbyglar sänker faroeventualiteterna avsevärt. Från 67% till 40% (tack Mountain Horse igen!). Att kunna kontrollera hästens gångarter innan hoppning är också, enligt tabellerna, en klar fördel. Medelåldern för olyckor är 12 år. Hur det är med 42åringar fanns i undersökningen inga svar på.

Fallerifallera

Som Ronnie Hellström, ungefär. Om ni undrar hur ett traditionsenligt hästfall känns, altså. Eller Ravelli, varför inte Hedman. En straffräddning, ja snarare på grusplan än gräs. Fast det måste ju inte va en räddning. Ett tappert försök i alla fall. Ont? Ja hela kroppen rister liksom till. Glöm inte västen flickor och pojkar. Den är snygg dessutom! (man får stiligt bröstparti på kuppen)

Dammtugg

Ja Anna är snäll. Men,

frallandel, jag tyckte nog att jag skötte mej rimligt i kurvorna och hittade över ribborna i ro till en början. Picke gjorde större delen av jobbet. En ny deltagare i leken var den här killen som går under epitetet Bygg-Matte. Känd från TV och överkroppssnickrande. Jag kände direkt sympati, eftersom även han visade prov på vinglig orutin trots att tydligen han har en gedigen hästgårdsuppväxt. Samtidigt fylldes jag av en bra dos hybrisfeelings, då hans lätt svajande stajl plötsligt gav MEJ tillbaka Zorrohatten. Jag kunde rent av kosta på mej att ge lite storebroderliga råd med tillhörande uppmuntringsrop och efter det flöt mina egna hinderövergångar som bärs på kvarnen en derbykväll. 

När sen Mattes häst Sacke brallade av honom, undrar Lena om inte han kan få rida min trygga Picke istället. Och om jag kunde ta den lite knepigare Sacke. Funkar det? Självklart. Och med van hand, inklusive Redfordskt viskande, har jag faktiskt Sackern i ett punggrepp ett par banvarv innan han vispar till med rumpan och jag biter i det berömda. Dagens rätt för pigga fotografer, inklusive dessert. Tror dock att jag å Matte blev lite blodsbröder efter den fadäsen.

TISDAGSTRÄNING

Första träningstillfället med hela gruppen på Stora Wäsby sen Wille började träna hos mig. Lite vingligt men ändå under kontroll tills han beslutar sig att ta en annan väg än hästen efter ett hinder! Måste ändå säga att jag är väldigt stolt över min elev.... /Anna Persson

Tisdagsteaser

Ja varannan, eller ibland varje, tisdag ska vi tydligen ses och demonstrera våra färdigheter för varandra, och storbossarna på Stora Wäsby. Då samlas hela gänget i ridhuset runt koordinatörscoachen Lena Bredberg, som delar ut guldstjärnor respektive protokollplumpar. 

Alla sneglar förstås på varandra och jag har redan lite halvkoll på hierarkien i truppen. Ja, även om vi naturligtvis är med enbart allena och endast på skoj, så anas kompetitionsvibben i fonden. Dels har vi lyxarna med egna hästar. Behöver jag säja mer? Gissar att själva tävlingsmomentet blir mest angeläget dem emellan. 

Det kan nog vara på sin plats att rabbla upp alla mina medkombatanter  vart det lider, men ge er tills vidare tåls. Än så länge är jag alltför sysselsatt med att hålla mej i rätt fil, på rätt köl. Känns klart bättre på Picke, som jag nu så smått fått in chopsen lite på. 

Bingo, den fläckige krabaten som jag red första gången rattar nu Gry helt för sej själv. Hon verkar ha koll. Kanske inte riktigt lika självsäkert, som några av de andra, men det kan också ligga i hennes gemytliga karaktär. Hon är ingen höghästad typ. Vad jag märker i alla fall. Inte minst eftersom jag plötsligt rullar runt i gruset som ett tarvligt kastat bouleklot.

Ein, zwei!

Jag trampar högbröstat runt i lägenheten och gör honnör med mina nya stövlar. Kära gulliga Mountainhorse, som tyckar att jag, MOI, är värd att honoreras med blankläder. Porrigt! Helt absurt att de dessutom lyckades trolla fram min storlek i fossingar. De är nämligen med sina kvastskaftsvader och kanotblad lite, om inte direkt missbildade som jag ser det i mina sämre stunder, så i alla fall avvikande. 

Vi bevistade nån liten gala på Hovstallarna där jag, och Anna, presenterades för allehanda HorseShowarrangörsansvariga, sponsorer och ankleversnittar etc. Samt blev intervjuade och plåtade bl.a tillsammans med Peter Gustavsson, som också är med i den s.k. kändishoppningen. Han är inblandad i en sån Bonde-blir-ihop-med-nån dokusåpa. Klart nice kille, som på ett förtroendeingivande vis gärna delar med sej av sina digra hästerfarenheter. Ett stiligt fullblodsproffs, som inte kommer att ha problem att få kliva på efter Globen. For sure.

Roll another number

Ok. 

Jag hajar. 

Jag måste traggla grunder. 

Idag ridvägar. Det dräller av bokstäver längs sargen i ridhuset, och jag känner mej som hos ögonläkarn. 

Picke hjälper mej så gott han kan att hitta fram längs utropade slingerbanor, och jag tycker nog vi synkar in grymt hyfsad styrsel stundom. 

Vid första påseende en trist upprepningsprocedur, men sjukt kul när det faktiskt tickar på. Gör om alltihopa hemma sen, fast med blyertspenna och block. Sitter som ett mycket inåtvänt case och ropar "vänd genom volten!" åt mej själv. Har redan vässat pennan flera gånger. Galoppen sliter mest.

Dagens ordstäv:

Det är aldrig fel att rida lätt, men rätt lätt att rida fel

RIDVÄGAR

Jag är inte helt säker men jag tror han börjar förstå att det behövs lite mer än att bara säga Ji-Haa! Återigen är grunderna viktiga. Ridvägar! Wille tittar lite oförstående på mig när jag försöker förklara att ridhuset inte bara är fyra väggar utan att det gömmer sig flera avtagsvägar och u-svängar här inne. Skickar hem honom med papper och penna. Hemläxa - rita vägar... /Anna Persson

Ögonkontakt

Jag tittar vart jag ska. Hästen tycks vara en blickstyrd figur. Dit du kollar kilar han. Och så lite axlar på det. Och skänkel..lar?

Dagens ordstäv:

Hellre en skänk från ovan än en ovan skänkel

Dingdong

Ja, jag har en ganska gedigen samling mycket eleganta, supersnygga Burberryboxerkallingar i alla tänkbara färger och rutmönsterkonstelationer. Och; Nej, det är ingen bra idé när man rider. Redan halvvägs in i lektionen samlas byborna för dans i ridhusets port till vällingklockans idoga klang.

Hästbiten

Extra eloge till min vän på Kungsängens pressbyrå, som inte bara är generös med bläddring i diverse hästtidningar (helst dem som gör reportage om mina hjälteinsatser) och serverar rykande latte, utan dessutom visar stort deltagande när jag förklarar att jag blivit hästbiten. 

Picke

Ytterligare en dude har klivit in i roll-listan;

Picke, den söta. Eller Picke, den nosmosigasnorsnytarn. 

En väpnare med stort hjärta i svåra stunder. 

Må va möjligt att min balans kan bättras på, 

men den här grabben är kittet som skiljer röset från muren.

Picke får helt klart jobbet som basist i mitt band anytime,

å jag tror att vi anar inledningen på en stor vänskap. 

Måste emellertid bunkra upp med morötter, han gillade spontant inte alls peppermintsnacksen.

SPÄNNANDE MÖTE

Jag träffar många människor i mitt jobb och detta var ett spännande möte. Wille Crafoord! Jag upptäckte snabbt att han var mycket bättre på att prata om sina riderfarenheter än att utföra dem. Här gäller det att vara pedagogisk och inte knäcka den tron om att han kommer ta Globen med storm lätt som en plätt....

Ptroo...

Det är höst, det är sol och jag sitter på en stor bjässe till häst och får beröm. Vilken fest! Min coach Anna fullständigt vräker ur sej lovord. Ja, hon nickar starkt godkännande känns det som i alla fall. Åtminstone upplever jag det som om hon menar på att vi skulle kunna få igång nåt, på sikt. Eller att det eventuellt finns en viss liten möjlighet om vi satsar. Kanske. Hon ser samlad ut. Hur mycket kan du tänka dej att träna? frågar hon sen. Hur mycket tycker du att jag måste träna? svarar jag (som alltid har gillat frågeteckenförsedda svar). Anna kisar bort ut över åkrarna. Vad säjs om varje dag?

Åh, hej!

Först bär det av i vild skritt, och det känns inte obehagligt alls. Tvärtom känner jag att sitsen, som Anna envisas med att tjata om, sitter som en smäck. Jag sitter hur bekvämt som helst. Peka mot Poltava, och jag rider. Även tyglarna gör det de ska, och skänklarna (låren? vaderna?) hänger med. När vi sen växlar upp till pulserande trav kommer allt tillbaka till mej från de skånska skogarna i somras. Upp-ner-upp-ner-upp-ner. No problems. Hela vägen ner för ridhuset, här kommer kortsidan. Jag drar i vänstertömmen, allright, vi svänger. Och så igen. Hur smooth som helst. Vilken stjärna man e. Uh-uhh. Dags igen. Och så marsch iväg längs långsidan. Joråsåatt. Check out this cowboy.

Anna säjer nåt om fattning, och den tappar jag inte förrän jag inser att det är nåt annat hon menar. Vad fattas, eller ska fattas? Jag tänker på den gamla rapgruppen Fattaru, och det räcker tydligen för att galoppen ska va ett faktum. Anna ser bekymrad ut, men ler också nästan varannan gång jag säjer nåt. Lika delar med mej som åt mej, eventuellt, men det är ett bra leende. Kan vi sakta lite en stund? Det här är en stor häst, inte alls som turridningen i skåne. Så fort jag kommer i otakt slår jag som en racerbåt på öppen sjö. Fan att man inte har mer fläsk i rumpan. 

Ji-haaa!

Hade jag befunnit mej utanför mej själv, när jag gick igenom första Annalektionen. Så hade jag nog generat konstaterat att jag bar på den skräckslagna osäkerhetens samtliga symptom. Jag babblade konstant, skrattade ofta och nervöst, himlade med ögonen medan jag berömde mej själv och menade bestämt på att vi kunde spola lågstadietramset till förmån för överkursen. Men på nåt vis förstår jag nu efteråt att hon inte riktigt tyckte det var mödan värt att ta in mina orala kallsvettningar. Fast det är klart. Det kan ju också ha varit förvirrande för henne att hantera mötet med en sån solklar naturbegåvning.

Nådåså

Efter att ha rullat den slingriga vackra sista biten genom lövtunnlar ut till Lennartsnäs och parkerat vid stallbyggnaderna som jag passerat förbi varje gång jag har besökt morsan & hennes Gösta, så borde jag ju rimligtvis känna mej lite hemma. Men nej. Diametralt motsatt. Vilsen. Livrädd och urdum. Jag borde vända om. Genast. Vad är det här för sjukt tilltag egentligen? Men när en rödhårigt käck figur med fräknig rovfågellook närmar sej med ett glatt lagom pillemariskt leende och auktoritärt rutiga ridbyxekliv, känns det lite försent att slingra sej. Så jag rätar på ryggen, snedställer ögonbrynen och försöker se nobelt redo ut. Hej Anna Persson. 

EN NY ELEV

När jag hade jobbat flera år på ridskolan kände jag att jag var redo att gå vidare. Jag ville verkligen hjälpa mina elever att utvecklas och ge dem en djupare förståelse för ridningen och det är ibland svårt när man under ca 60min ska hjälpa 12-14 elever. Jag beslöt mig för att starta eget! Med fantastisk hjälp av Agneta på Stall Högby i Färentuna började jag utforma en idé om att kunna ha egna tävlingshästar som jag samtidigt kunde hålla träningar på för dem som kommit en bit på vägen men ändå inte var redo att skaffa egen häst. Nästa steg var att hitta en bra anläggning att hålla dessa träningar på och det var då jag kom i kontakt med Lena Bredberg på Stora Wäsby som hjälpte mig hitta Lennartsnäs Säteri i Kungsängen. Lena har varit en kanon bra mentor för mig som jag har kunnat bolla många tankar med och när hon ringde mig och undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa en av killarna som skulle medverka i kändishoppningen på Globen var svaret ett självklart ja! Enligt honom själv hade han ju ridvana och gjort en Hovturne där de red mest hela tiden så det handlade mest om att matcha ihop honom med en av mina hästar som jag lovade Lena att låna ut för detta evenemang….. / Anna Persson

Att göra

Jag måste ta tag den där lappen på kylskåpet imorrn.

Fortum, elförbrukning 3467 kr.

Och så den där andra: Ring Anna Persson

TEORETISKA GRUNDER

Det lönar sig att satsa på en grundlig utbildning när man ska lära sig att rida och hoppa.
De flesta börjar sin ridkarriär i en nybörjargrupp på en ridskola. Där ägnas flera terminer åt att lära sig start, stopp, sväng och alla fiffiga termer som används i hästvärlden, vilket nästan är som ett språk för sig.
En viktig förutsättning när man utbildar en ryttare är en korrekt sits. Vad som menas med sits är hur man har placerat sin egna kropp på hästens rygg. På ridspråk kallas denna sits i hoppning för lättsits vilket kort förklarat innebär att man står upp med lätt böjda knän och att ryttarens överliv är så pass framåtlutat att axlar, knän och fotspets bildar en lodrät linje. Här stöter man också på ett viktigt hästord som är skänkel, ett annat ord för benen. Att hitta en bra sits och balans tar lite tid, det krävs tålamod och många timmar i sadeln. Även om ridning ska byggas på glädje måste man som nybliven ryttare vara beredd på de dagar det känns lite tungt och komma ihåg att man även lär sig de dagarna ...ibland lite mer! /Anna Persson

Kvällslektioner

Kan inte sluta titta på det avsnittet i instruktionsfilmen där nån liten liten förkrympt figur, eventuellt ett barn, forsar över hinder efter hinder på en...gris? Vilken grej. Så korvigt klumpstudsigt, men ändå; över. Kan de, så måste ju bara jag kunna få till det. 

Annars tycker jag skådismässigt att Lisen Bratt bäst håller stilen. Å blonda killen med prinsen-i-shrek-looken, han har soft inställning. Filmen är inte bara ett stilistiskt mästerverk, utan även ett själsligt lyft för alla vetgiriga hästbitna och får fem morötter av både mej å min 7-åriga dotter. 

Men det är först när familjen nattats som jag tar mej an den stora utmaningen, och aftonens verkliga sensation. Med hjälp av kvällens hårdinpluggade DVD-lärdomar och dagens shoppingfynd så har jag snart en reglementsenlig hoppbana redo. Kameran sänker sej ner genom natthimlen. Arenan kokar. Laddat startfält. LillBingo gör sej frustande redo vid bortre änden av vardagsrumsbordet. Och så, iväg.  

Storhandling

På vägen hem passerar jag Höök's och Horze's respektive ridvaruhus och storhandlar hästattiraljer. Glödgat inställd på att beväpna mej till tänderna inför stundande manegebataljer. Framförallt fastnar jag för en ridpiska med skaft i äkta silver, inte helt olik en spira, som jag tänker kan komma till användning. Men rart biträde föreslår, efter en av mej kort beskrivning av mina föresatser, en pedagogisk DVD - "Lär dej hoppa". Som hittat! 70 fullmatade minuter Baryard och Lisen Bratt med Svenska Ridsportsförbundets riksvapensförsedda kvalitetstämpel. Jag känner att gudarna är med mej, så även en komplett hoppbana i miniatyr med tillhörande plastpållar får följa med ner i påsen. 

Mammas gata

När det nämns något litet försynt om "specialträning", med den där alldeles särskilda "OBS-klass"minen. Så begriper man vad klockan är slagen. Jaha. Träna lite utanför övriga gruppen? Men, men...jag tyckte ju att det GICK SOM EN DRÖM! Att jag likt en Ikaros-slash-Pegasus fullständigt SVÄVADE över...ja, i alla fall bitvis. Utan att behöva bli påmind om Ikaros vidare öden, och pannkakor å sånt, så väljer jag att artigt lyssna uppmärksamt på förödmjukande info om tveksam balans snedsitsar missvisande fattningar och skänkelröra. Svammel. Vart tog Zorro vägen?! Strax innan värjan hinner åka fram för att i hovspåren av min stolta sorti efterlämna ett giftigt ZÄTA i gruset, så har skolbänksgossen i mej tagit över och med rodnade nickningar får krumrygg. De förklarar, väldigt gulligt får jag medge, att jag borde träffa en annan person - lustigt nog vid namn Anna Persson - som då tydligen EVENTUELLT skulle kunna få rätsida på vissa av mina i det närmaste obefintliga färdigheter (fräckt!). Men hon håller inte till här på Wäsby, fortsätter de. Jag rättar till riddarfrillan, medan auktoriteterna resonerar lite inbördes. Jag måste i smyg medge att jag gillar skolbänkssituationen lite. Läxor är min favorit. Jag ska visa dem. 

Sen berättar de, fortfarande gulligt, att Anna Perssons hästnäste är en bit utåt Upplands-Bro till, närmare bestämt på en gård som heter Lennartsnäs. 

Ja, jag känner till det haket, ljuger jag. Det är min mammas place. (Inte för att inte min mamma bor där, för det gör hon. Men jag har ingen koll på ridandet där. Inte min mamma heller, det är nog mest nåt hon passerar när hon vallar hundarna.) 

Jamensåbra! Alla skrattar glatt åt det till synes vitsiga svaret och vi kommer överens om att jag ska kontakta gurun Anna, som får ta hand om mej. 

Livet är fullt av festliga överraskningar. Intrigen tätnar. Stackars mamma. Vad har hon nu blivit insyltad i. 

HÄSTLIV

När man är liten (hur man nu ska definiera det men yngre kanske är ett bättre ord) har man alltid en fantasi om vad man vill göra när man blir stor. Min stora dröm var att bli hotellreceptionist så jag tvingade alla mina vänner att leka hotell.
Helt plötsligt var man stor och det var betydligt roligare att leka hotell än att verkligen jobba i ett!
Mitt största intresse från två års ålder har alltid varit hästar.
Intresset väcktes nog när jag var med min mamma hos hennes kusiner som födde upp hästar i Söderköping och fick min första ridtur på deras häst Ceasar.
Därefter blev det ridskola och medryttarhästar och så småningom min första egna häst som hette True Love, och det var det verkligen…. Men jobba med hästar??
Jag trodde inte det var något för mig men helt plötsligt kändes det väldigt rätt och utan att jag egentligen hann reflektera över hur det gått till hade jag lyckats tjata mig till en anställning som ponny instruktör på en ridskola. Det enda problemet var att jag hade ingen utbildning men det måste ju vara lätt att ordna tänkte jag….
Nu flera år och utbildningar senare är jag egentligen inte så långt borta från min hotelldröm då jag idag driver ett inackorderingsstall. På min anläggning håller jag lektioner på mina egna tävlingshästar med mål att kunna ge en mer personinriktad träning där jag kan möta mina elever på deras egna nivå. / Anna Persson

Grönt kort

Jag känner mej verkligen grymmast på planeten på väg tillbaka från den lilla audition som antagligen var mitt slutgiltiga trampolinsprång rätt in i hoppsfärens elit. Ha! Några enkla skutt. Easy piecy of a kaka. Såg jag inte tillochmed den klassiska har-ni-nånsin-sett-en-sån-naturbegåvning-blicken kollektivt vecklas ut över bedömarnas nunor. En liten församlad klunga rutinerade granskare med säteriklingande namn som Lena, Fabian och Fredrika förde anteckningar. Definitivt landets grädda av avancerade hoppbegåvningsexperter. Rena talangjakten. Det blev en del viskande sinsemellan från deras håll. Kanske, tänkte jag upprymt, ja jäklar att jag måhända äntligen har hittat riktigt rätt i livet. Det var då på tiden. Kan jag vara... jag svajade till lite vid tanken ...som skapt för hästryggen? 

Bingo, den brunfläckiga godbiten som jag gjorde min uppvisning på, närmast flöt ju över bommar och åtminstone ett riktigt ståtligt hinderbygge. Där fick du Gry! Visserligen ville inte Bingo riktigt åt mitt håll hela tiden, men det klaffade när dom kollade. Stort. Vilken show detta skall bli. Det har redan lyfts fram sponsringseventualiteter och jag är så gott som garanterad både stövlar och byxor. De tog storlek och allt. Jag som alltid kännt mej lite tveksam till mina långa ben. Är det då nu, som det ska visa sej att de rent av är mitt trumfkort. Vilka spakar! Slingrar sej som en lemur runt karossen. Å snygg kavaj hade jag som bonus. 

E4 norrut, ta höger efter Infra City

På väg ut till mötesplats med hästanknytning och respektingivande namnet Stora Wäsby, så tickar lite funderingar kring det här med snabba beslut in. Stundvis kan det upplevas som på sin rimliga plats att ta reda på lite mer om saker man ger sej in på, och även om det inte känns sådär alldeles helt ständigtåjämtrånödvändigt att granithårdgranska samtliga omständigheter (hej livet ska ju va lite spännande också) så är en smula framåtkikande runt hörnen klart rekommendabelt emellanåt.  Å andra sidan, ett litet Äh-det-ger-sej piggar också upp.

Gry Zeta-Jones

Första gången jag överhuvudtaget hör talas om detta med Glob och hästar i showkombination, så är jag bara i största allmänhet på frejdigt humör. Kanske hade jag just fått beröm, eller ätit en tyrkiskpeber när det ringer i lilla apparaten. Jag hade nog sagt ja till det mesta. 

Plötsligt har jag då Gry Forssell i örat, den gamla goa radiotjoaren med storsmilet, som med sin allra gemytligaste dialekt babblar nåt om glob stohej och hinder å grejer. 

Givetvis låter det som ett jippo i raden. Sånt kan ju gamla trubadurclowner utantill. Vad ska vi göra, då?

Javisst, nog hade jag sett sånt på TV. Med Anders Gernandt och Baryard och alltihopa. HM. Och så OS silver nu, jaså? Vem? Stort.

Om jag skulle klara av nåt åt det hållet? När sa du? Ja..klara och klara. 

I såna lägen går ofta projektorn i huvet igång, vid detta tillfälle med mäktiga Zorrovisioner. 

Sa du Globen? 

En hand i luften, konturen av min stolta springare, och så vågen.

Var får man kuse ifrån då? Jaha. Det finns. Underlättar.

Projektorn tickar på. Zeta-Jones....

Ska väl inte va nåt större problem! Får man låna stövlar? Sweet. 

Bryan Adams lägger några mexikanskdramatiska surroundsoundriff.

Får man inte va med i RIKTIGA tävlingen? Bara lite?

Varför skrattar du så högt, Gry?

HOPPNING

Hästhoppning är den största grenen inom ridsporten. Men vad är egentligen hoppning och vad krävs för att kunna utföra det? Kan vem som helst lära sig att hoppa?
Hoppning går ut på att både häst och ryttare tar sig över enstaka eller flertalet hinder som placerats ut på ridbanan och för att klara detta krävs viss riderfarenhet samt ha en häst som är lämplig för hoppning. Visserligen kan alla hästar hoppa mer eller mindre bra men av en hopphäst krävs ändå ett visst mod, klokhet samt en bra kroppslig teknink.
När man börjar sin hoppträning är det bra för både häst och ryttare att rida över bommar som ligger på marken, detta kallas markarbete. Nästa steg blir att byta ut bommarna mot cavaletti vilket är upphöjda bommar och är bra gymnastik för hästen och ger ryttaren en bra balansträning. När detta fungerar bra och ryttaren har hittat balans börjar man ställa upp enstaka hinder som ryttaren hoppar i trav för att sedan hoppa i galopp. Målet för de flesta är att rida en bana och ca 60% av alla hoppryttare tävlar. / Anna Persson

Hovturné

Närmast märkligt att jag inte insett det tidigare. 

Men omgivningen, och inte minst luftslotten vid horisonten, 

ter sej nog en smula klarare ut från hästryggen. 

Kanske är det lite färggladare utsikt däruppe på höjden. 

Tunnare luft? Förmodligen. 

Det kan ha varit tredje, ja högst fjärde gången jag sjönk ner 

i det knarrande sadellädret som det slog mej 

att det helt uppenbart 

var just i den sitsen 

som mitt fortsatta 

turnérande utan 

omsvep skulle ske. 

(...ja, jag har ju trots allt ett jobb också.) 

Jamenjavisst! Såklart. Bekvämt tillbakalutad i sadeln. 

Lojt visslandes mot solnedgången. Väderkvarnar och hela kittet! 

Jag hade ju under några sensomrar redan gjort ett par vändor genom Värmland på moppe med ett gäng galningar, och det var ju som en enda lång lustfylld knatterdröm, so why the hell not! Hi-hooo Silver. Tror faktiskt att den med knapp ledsyn utrustade märr, som jag av nyss berättade anledningar satt uppstagad på, till sin överraskning började skritta till i hela kroppen av bara min tanke på framtidsprospektet. Så med ett skräckslaget jämmer väckte jag stallflickan som sömngångaraktigt ledde mej runt runt, och bad henne för guds skull stanna. Jag var ju tvungen att rusa iväg och ordna ett ridande orkestersällskap. En musikertrupp till häst! På väg till nästa slott. En i ett rökmoln klapprande skvadron med standar och lutor i högsta hugg över skånska prärien! Åh, herrejösses så bra. Den måste heta...HOVTURNÉN. Vad annars? Och rida kunde jag ju redan, jag hade ju ridit åtminstone uppåt tjugo varv runt paddocken. (Heter det så? Eller var det nånting med Tintin?) 

Åt båda hållen, dessutom. Inte konstigt att jag var helt yr av extas. 

På nåt vis. Ja på nåt märkligt vis, lyckades jag sen trumma ihop ett gäng sanslöst modiga hjältar som med Arja Saijonmaa och Tina Ahlin i spetsen faktiskt hjälpte mej att skrämma slag på ortsbor och kossor i trakterna runt ljuva Söderåsen i Skåne sommarn 2008. 

Men det är en helt annan historia, 

som ni kan läsa mer om på WWW.HOVTURNEN.SE  

En hel saga i sej! 

Kvarstår dock att konstatera, 

vad gäller själva ridningen där nere i ombonade Skånelandet; 

Hade vi inte fösts framåt av vänligt bestämda rutinerat vana turridningsciceroner, 

och blivit varmt omhändertagna av överseende leende hjärtligt gästfria Söderåsbor, 

så hade vi nog inte kommit sådär alldeles helskodda fram till slutet av det äventyret. 

Det hajade nästan alla inblandade. 

Nästan alltså. Själv var jag till ytspänning sprängfylld av hästsjälvförtroende. 

Och hade nån frågat mej om jag kunde det där med att rida, vid den tidpunkten. 

Efter den veckan. 

Ja, då hade jag blixtsnabbt svarat att jag nog kunde göra 

vilken löjlig hopptävling i Globen som helst.

Ok då. 

Sa arrangörerna för en ganska stor hopptävling i Globen. 

Du är välkommen. 

Hästmö

Men jag har faktiskt klättrat upp på en livslevande hästrygg, i alla fall en handfull gånger. Inte bara i mitt tidigare liv som musketör, utan även hyfsat nyligen. För ganska precis ett år sen fick jag för mej att man fasicken bör ha delade intressen med sina trolovade. Allt blir ju så mycket trevligare då. Och enklare. Gemensamma semestrar kan kärleksfullt skissas ut i ren hobbyglädje. 

Det mer gängse är emellertid att det inom relationen snarare utvecklas nåt slags trotshat för den andres fritidsförehavanden. Bowlingklotet blir till ett snårigt vildväxande irritationsmoment. Bandyantipati versus meditationsagg. Nä, sånt onödigt grums måste stävjas, och omvändas till nåt rart! Eftersom jag då omedelbart tog det för helt självklart att min söta Karin följde med mej ut på evighetslånga frisbeegolfrundor i oävan, så föll det sej naturligt att jag såg mej entusiastiskt nödsakad att joina hennes - ja vad tror ni - stallpyssel. Och jag ville minsann ta mej an det ordentligt. Med hjärta. Inte bara stå bredvid och fjösa. 

Så efter viss rundringning lyckades jag få tag i en tolerant jänta på Huvudsta, som förstulet suckande fick äran att leda mej runt manegen ett par fredagsluncher på ett tungt morfinerat lektions-ök. Det var inte dumt alls! Särskilt inte iklädd mina bästa kavajer i gnistrande höstsol med chevaliersk utsikt över Karlbergskanalen. Jag kunde totalt glida in i min Karl-Gerhardroll med ridning på förmiddan och NK på eftermiddan. Och så en å annan kuplett på det! Som gjort för en riddare.