Ptroo...

Det är höst, det är sol och jag sitter på en stor bjässe till häst och får beröm. Vilken fest! Min coach Anna fullständigt vräker ur sej lovord. Ja, hon nickar starkt godkännande känns det som i alla fall. Åtminstone upplever jag det som om hon menar på att vi skulle kunna få igång nåt, på sikt. Eller att det eventuellt finns en viss liten möjlighet om vi satsar. Kanske. Hon ser samlad ut. Hur mycket kan du tänka dej att träna? frågar hon sen. Hur mycket tycker du att jag måste träna? svarar jag (som alltid har gillat frågeteckenförsedda svar). Anna kisar bort ut över åkrarna. Vad säjs om varje dag?