Nådåså

Efter att ha rullat den slingriga vackra sista biten genom lövtunnlar ut till Lennartsnäs och parkerat vid stallbyggnaderna som jag passerat förbi varje gång jag har besökt morsan & hennes Gösta, så borde jag ju rimligtvis känna mej lite hemma. Men nej. Diametralt motsatt. Vilsen. Livrädd och urdum. Jag borde vända om. Genast. Vad är det här för sjukt tilltag egentligen? Men när en rödhårigt käck figur med fräknig rovfågellook närmar sej med ett glatt lagom pillemariskt leende och auktoritärt rutiga ridbyxekliv, känns det lite försent att slingra sej. Så jag rätar på ryggen, snedställer ögonbrynen och försöker se nobelt redo ut. Hej Anna Persson.