Åh, hej!

Först bär det av i vild skritt, och det känns inte obehagligt alls. Tvärtom känner jag att sitsen, som Anna envisas med att tjata om, sitter som en smäck. Jag sitter hur bekvämt som helst. Peka mot Poltava, och jag rider. Även tyglarna gör det de ska, och skänklarna (låren? vaderna?) hänger med. När vi sen växlar upp till pulserande trav kommer allt tillbaka till mej från de skånska skogarna i somras. Upp-ner-upp-ner-upp-ner. No problems. Hela vägen ner för ridhuset, här kommer kortsidan. Jag drar i vänstertömmen, allright, vi svänger. Och så igen. Hur smooth som helst. Vilken stjärna man e. Uh-uhh. Dags igen. Och så marsch iväg längs långsidan. Joråsåatt. Check out this cowboy.

Anna säjer nåt om fattning, och den tappar jag inte förrän jag inser att det är nåt annat hon menar. Vad fattas, eller ska fattas? Jag tänker på den gamla rapgruppen Fattaru, och det räcker tydligen för att galoppen ska va ett faktum. Anna ser bekymrad ut, men ler också nästan varannan gång jag säjer nåt. Lika delar med mej som åt mej, eventuellt, men det är ett bra leende. Kan vi sakta lite en stund? Det här är en stor häst, inte alls som turridningen i skåne. Så fort jag kommer i otakt slår jag som en racerbåt på öppen sjö. Fan att man inte har mer fläsk i rumpan.