Ji-haaa!

Hade jag befunnit mej utanför mej själv, när jag gick igenom första Annalektionen. Så hade jag nog generat konstaterat att jag bar på den skräckslagna osäkerhetens samtliga symptom. Jag babblade konstant, skrattade ofta och nervöst, himlade med ögonen medan jag berömde mej själv och menade bestämt på att vi kunde spola lågstadietramset till förmån för överkursen. Men på nåt vis förstår jag nu efteråt att hon inte riktigt tyckte det var mödan värt att ta in mina orala kallsvettningar. Fast det är klart. Det kan ju också ha varit förvirrande för henne att hantera mötet med en sån solklar naturbegåvning.