Mammas gata

När det nämns något litet försynt om "specialträning", med den där alldeles särskilda "OBS-klass"minen. Så begriper man vad klockan är slagen. Jaha. Träna lite utanför övriga gruppen? Men, men...jag tyckte ju att det GICK SOM EN DRÖM! Att jag likt en Ikaros-slash-Pegasus fullständigt SVÄVADE över...ja, i alla fall bitvis. Utan att behöva bli påmind om Ikaros vidare öden, och pannkakor å sånt, så väljer jag att artigt lyssna uppmärksamt på förödmjukande info om tveksam balans snedsitsar missvisande fattningar och skänkelröra. Svammel. Vart tog Zorro vägen?! Strax innan värjan hinner åka fram för att i hovspåren av min stolta sorti efterlämna ett giftigt ZÄTA i gruset, så har skolbänksgossen i mej tagit över och med rodnade nickningar får krumrygg. De förklarar, väldigt gulligt får jag medge, att jag borde träffa en annan person - lustigt nog vid namn Anna Persson - som då tydligen EVENTUELLT skulle kunna få rätsida på vissa av mina i det närmaste obefintliga färdigheter (fräckt!). Men hon håller inte till här på Wäsby, fortsätter de. Jag rättar till riddarfrillan, medan auktoriteterna resonerar lite inbördes. Jag måste i smyg medge att jag gillar skolbänkssituationen lite. Läxor är min favorit. Jag ska visa dem. 

Sen berättar de, fortfarande gulligt, att Anna Perssons hästnäste är en bit utåt Upplands-Bro till, närmare bestämt på en gård som heter Lennartsnäs. 

Ja, jag känner till det haket, ljuger jag. Det är min mammas place. (Inte för att inte min mamma bor där, för det gör hon. Men jag har ingen koll på ridandet där. Inte min mamma heller, det är nog mest nåt hon passerar när hon vallar hundarna.) 

Jamensåbra! Alla skrattar glatt åt det till synes vitsiga svaret och vi kommer överens om att jag ska kontakta gurun Anna, som får ta hand om mej. 

Livet är fullt av festliga överraskningar. Intrigen tätnar. Stackars mamma. Vad har hon nu blivit insyltad i.