Kvällslektioner

Kan inte sluta titta på det avsnittet i instruktionsfilmen där nån liten liten förkrympt figur, eventuellt ett barn, forsar över hinder efter hinder på en...gris? Vilken grej. Så korvigt klumpstudsigt, men ändå; över. Kan de, så måste ju bara jag kunna få till det. 

Annars tycker jag skådismässigt att Lisen Bratt bäst håller stilen. Å blonda killen med prinsen-i-shrek-looken, han har soft inställning. Filmen är inte bara ett stilistiskt mästerverk, utan även ett själsligt lyft för alla vetgiriga hästbitna och får fem morötter av både mej å min 7-åriga dotter. 

Men det är först när familjen nattats som jag tar mej an den stora utmaningen, och aftonens verkliga sensation. Med hjälp av kvällens hårdinpluggade DVD-lärdomar och dagens shoppingfynd så har jag snart en reglementsenlig hoppbana redo. Kameran sänker sej ner genom natthimlen. Arenan kokar. Laddat startfält. LillBingo gör sej frustande redo vid bortre änden av vardagsrumsbordet. Och så, iväg.  

Storhandling

På vägen hem passerar jag Höök's och Horze's respektive ridvaruhus och storhandlar hästattiraljer. Glödgat inställd på att beväpna mej till tänderna inför stundande manegebataljer. Framförallt fastnar jag för en ridpiska med skaft i äkta silver, inte helt olik en spira, som jag tänker kan komma till användning. Men rart biträde föreslår, efter en av mej kort beskrivning av mina föresatser, en pedagogisk DVD - "Lär dej hoppa". Som hittat! 70 fullmatade minuter Baryard och Lisen Bratt med Svenska Ridsportsförbundets riksvapensförsedda kvalitetstämpel. Jag känner att gudarna är med mej, så även en komplett hoppbana i miniatyr med tillhörande plastpållar får följa med ner i påsen.