Hästmö

Men jag har faktiskt klättrat upp på en livslevande hästrygg, i alla fall en handfull gånger. Inte bara i mitt tidigare liv som musketör, utan även hyfsat nyligen. För ganska precis ett år sen fick jag för mej att man fasicken bör ha delade intressen med sina trolovade. Allt blir ju så mycket trevligare då. Och enklare. Gemensamma semestrar kan kärleksfullt skissas ut i ren hobbyglädje. 

Det mer gängse är emellertid att det inom relationen snarare utvecklas nåt slags trotshat för den andres fritidsförehavanden. Bowlingklotet blir till ett snårigt vildväxande irritationsmoment. Bandyantipati versus meditationsagg. Nä, sånt onödigt grums måste stävjas, och omvändas till nåt rart! Eftersom jag då omedelbart tog det för helt självklart att min söta Karin följde med mej ut på evighetslånga frisbeegolfrundor i oävan, så föll det sej naturligt att jag såg mej entusiastiskt nödsakad att joina hennes - ja vad tror ni - stallpyssel. Och jag ville minsann ta mej an det ordentligt. Med hjärta. Inte bara stå bredvid och fjösa. 

Så efter viss rundringning lyckades jag få tag i en tolerant jänta på Huvudsta, som förstulet suckande fick äran att leda mej runt manegen ett par fredagsluncher på ett tungt morfinerat lektions-ök. Det var inte dumt alls! Särskilt inte iklädd mina bästa kavajer i gnistrande höstsol med chevaliersk utsikt över Karlbergskanalen. Jag kunde totalt glida in i min Karl-Gerhardroll med ridning på förmiddan och NK på eftermiddan. Och så en å annan kuplett på det! Som gjort för en riddare.