HÄSTLIV

När man är liten (hur man nu ska definiera det men yngre kanske är ett bättre ord) har man alltid en fantasi om vad man vill göra när man blir stor. Min stora dröm var att bli hotellreceptionist så jag tvingade alla mina vänner att leka hotell.
Helt plötsligt var man stor och det var betydligt roligare att leka hotell än att verkligen jobba i ett!
Mitt största intresse från två års ålder har alltid varit hästar.
Intresset väcktes nog när jag var med min mamma hos hennes kusiner som födde upp hästar i Söderköping och fick min första ridtur på deras häst Ceasar.
Därefter blev det ridskola och medryttarhästar och så småningom min första egna häst som hette True Love, och det var det verkligen…. Men jobba med hästar??
Jag trodde inte det var något för mig men helt plötsligt kändes det väldigt rätt och utan att jag egentligen hann reflektera över hur det gått till hade jag lyckats tjata mig till en anställning som ponny instruktör på en ridskola. Det enda problemet var att jag hade ingen utbildning men det måste ju vara lätt att ordna tänkte jag….
Nu flera år och utbildningar senare är jag egentligen inte så långt borta från min hotelldröm då jag idag driver ett inackorderingsstall. På min anläggning håller jag lektioner på mina egna tävlingshästar med mål att kunna ge en mer personinriktad träning där jag kan möta mina elever på deras egna nivå. / Anna Persson

Grönt kort

Jag känner mej verkligen grymmast på planeten på väg tillbaka från den lilla audition som antagligen var mitt slutgiltiga trampolinsprång rätt in i hoppsfärens elit. Ha! Några enkla skutt. Easy piecy of a kaka. Såg jag inte tillochmed den klassiska har-ni-nånsin-sett-en-sån-naturbegåvning-blicken kollektivt vecklas ut över bedömarnas nunor. En liten församlad klunga rutinerade granskare med säteriklingande namn som Lena, Fabian och Fredrika förde anteckningar. Definitivt landets grädda av avancerade hoppbegåvningsexperter. Rena talangjakten. Det blev en del viskande sinsemellan från deras håll. Kanske, tänkte jag upprymt, ja jäklar att jag måhända äntligen har hittat riktigt rätt i livet. Det var då på tiden. Kan jag vara... jag svajade till lite vid tanken ...som skapt för hästryggen? 

Bingo, den brunfläckiga godbiten som jag gjorde min uppvisning på, närmast flöt ju över bommar och åtminstone ett riktigt ståtligt hinderbygge. Där fick du Gry! Visserligen ville inte Bingo riktigt åt mitt håll hela tiden, men det klaffade när dom kollade. Stort. Vilken show detta skall bli. Det har redan lyfts fram sponsringseventualiteter och jag är så gott som garanterad både stövlar och byxor. De tog storlek och allt. Jag som alltid kännt mej lite tveksam till mina långa ben. Är det då nu, som det ska visa sej att de rent av är mitt trumfkort. Vilka spakar! Slingrar sej som en lemur runt karossen. Å snygg kavaj hade jag som bonus. 

E4 norrut, ta höger efter Infra City

På väg ut till mötesplats med hästanknytning och respektingivande namnet Stora Wäsby, så tickar lite funderingar kring det här med snabba beslut in. Stundvis kan det upplevas som på sin rimliga plats att ta reda på lite mer om saker man ger sej in på, och även om det inte känns sådär alldeles helt ständigtåjämtrånödvändigt att granithårdgranska samtliga omständigheter (hej livet ska ju va lite spännande också) så är en smula framåtkikande runt hörnen klart rekommendabelt emellanåt.  Å andra sidan, ett litet Äh-det-ger-sej piggar också upp.

Gry Zeta-Jones

Första gången jag överhuvudtaget hör talas om detta med Glob och hästar i showkombination, så är jag bara i största allmänhet på frejdigt humör. Kanske hade jag just fått beröm, eller ätit en tyrkiskpeber när det ringer i lilla apparaten. Jag hade nog sagt ja till det mesta. 

Plötsligt har jag då Gry Forssell i örat, den gamla goa radiotjoaren med storsmilet, som med sin allra gemytligaste dialekt babblar nåt om glob stohej och hinder å grejer. 

Givetvis låter det som ett jippo i raden. Sånt kan ju gamla trubadurclowner utantill. Vad ska vi göra, då?

Javisst, nog hade jag sett sånt på TV. Med Anders Gernandt och Baryard och alltihopa. HM. Och så OS silver nu, jaså? Vem? Stort.

Om jag skulle klara av nåt åt det hållet? När sa du? Ja..klara och klara. 

I såna lägen går ofta projektorn i huvet igång, vid detta tillfälle med mäktiga Zorrovisioner. 

Sa du Globen? 

En hand i luften, konturen av min stolta springare, och så vågen.

Var får man kuse ifrån då? Jaha. Det finns. Underlättar.

Projektorn tickar på. Zeta-Jones....

Ska väl inte va nåt större problem! Får man låna stövlar? Sweet. 

Bryan Adams lägger några mexikanskdramatiska surroundsoundriff.

Får man inte va med i RIKTIGA tävlingen? Bara lite?

Varför skrattar du så högt, Gry?

HOPPNING

Hästhoppning är den största grenen inom ridsporten. Men vad är egentligen hoppning och vad krävs för att kunna utföra det? Kan vem som helst lära sig att hoppa?
Hoppning går ut på att både häst och ryttare tar sig över enstaka eller flertalet hinder som placerats ut på ridbanan och för att klara detta krävs viss riderfarenhet samt ha en häst som är lämplig för hoppning. Visserligen kan alla hästar hoppa mer eller mindre bra men av en hopphäst krävs ändå ett visst mod, klokhet samt en bra kroppslig teknink.
När man börjar sin hoppträning är det bra för både häst och ryttare att rida över bommar som ligger på marken, detta kallas markarbete. Nästa steg blir att byta ut bommarna mot cavaletti vilket är upphöjda bommar och är bra gymnastik för hästen och ger ryttaren en bra balansträning. När detta fungerar bra och ryttaren har hittat balans börjar man ställa upp enstaka hinder som ryttaren hoppar i trav för att sedan hoppa i galopp. Målet för de flesta är att rida en bana och ca 60% av alla hoppryttare tävlar. / Anna Persson

Hovturné

Närmast märkligt att jag inte insett det tidigare. 

Men omgivningen, och inte minst luftslotten vid horisonten, 

ter sej nog en smula klarare ut från hästryggen. 

Kanske är det lite färggladare utsikt däruppe på höjden. 

Tunnare luft? Förmodligen. 

Det kan ha varit tredje, ja högst fjärde gången jag sjönk ner 

i det knarrande sadellädret som det slog mej 

att det helt uppenbart 

var just i den sitsen 

som mitt fortsatta 

turnérande utan 

omsvep skulle ske. 

(...ja, jag har ju trots allt ett jobb också.) 

Jamenjavisst! Såklart. Bekvämt tillbakalutad i sadeln. 

Lojt visslandes mot solnedgången. Väderkvarnar och hela kittet! 

Jag hade ju under några sensomrar redan gjort ett par vändor genom Värmland på moppe med ett gäng galningar, och det var ju som en enda lång lustfylld knatterdröm, so why the hell not! Hi-hooo Silver. Tror faktiskt att den med knapp ledsyn utrustade märr, som jag av nyss berättade anledningar satt uppstagad på, till sin överraskning började skritta till i hela kroppen av bara min tanke på framtidsprospektet. Så med ett skräckslaget jämmer väckte jag stallflickan som sömngångaraktigt ledde mej runt runt, och bad henne för guds skull stanna. Jag var ju tvungen att rusa iväg och ordna ett ridande orkestersällskap. En musikertrupp till häst! På väg till nästa slott. En i ett rökmoln klapprande skvadron med standar och lutor i högsta hugg över skånska prärien! Åh, herrejösses så bra. Den måste heta...HOVTURNÉN. Vad annars? Och rida kunde jag ju redan, jag hade ju ridit åtminstone uppåt tjugo varv runt paddocken. (Heter det så? Eller var det nånting med Tintin?) 

Åt båda hållen, dessutom. Inte konstigt att jag var helt yr av extas. 

På nåt vis. Ja på nåt märkligt vis, lyckades jag sen trumma ihop ett gäng sanslöst modiga hjältar som med Arja Saijonmaa och Tina Ahlin i spetsen faktiskt hjälpte mej att skrämma slag på ortsbor och kossor i trakterna runt ljuva Söderåsen i Skåne sommarn 2008. 

Men det är en helt annan historia, 

som ni kan läsa mer om på WWW.HOVTURNEN.SE  

En hel saga i sej! 

Kvarstår dock att konstatera, 

vad gäller själva ridningen där nere i ombonade Skånelandet; 

Hade vi inte fösts framåt av vänligt bestämda rutinerat vana turridningsciceroner, 

och blivit varmt omhändertagna av överseende leende hjärtligt gästfria Söderåsbor, 

så hade vi nog inte kommit sådär alldeles helskodda fram till slutet av det äventyret. 

Det hajade nästan alla inblandade. 

Nästan alltså. Själv var jag till ytspänning sprängfylld av hästsjälvförtroende. 

Och hade nån frågat mej om jag kunde det där med att rida, vid den tidpunkten. 

Efter den veckan. 

Ja, då hade jag blixtsnabbt svarat att jag nog kunde göra 

vilken löjlig hopptävling i Globen som helst.

Ok då. 

Sa arrangörerna för en ganska stor hopptävling i Globen. 

Du är välkommen. 

Hästmö

Men jag har faktiskt klättrat upp på en livslevande hästrygg, i alla fall en handfull gånger. Inte bara i mitt tidigare liv som musketör, utan även hyfsat nyligen. För ganska precis ett år sen fick jag för mej att man fasicken bör ha delade intressen med sina trolovade. Allt blir ju så mycket trevligare då. Och enklare. Gemensamma semestrar kan kärleksfullt skissas ut i ren hobbyglädje. 

Det mer gängse är emellertid att det inom relationen snarare utvecklas nåt slags trotshat för den andres fritidsförehavanden. Bowlingklotet blir till ett snårigt vildväxande irritationsmoment. Bandyantipati versus meditationsagg. Nä, sånt onödigt grums måste stävjas, och omvändas till nåt rart! Eftersom jag då omedelbart tog det för helt självklart att min söta Karin följde med mej ut på evighetslånga frisbeegolfrundor i oävan, så föll det sej naturligt att jag såg mej entusiastiskt nödsakad att joina hennes - ja vad tror ni - stallpyssel. Och jag ville minsann ta mej an det ordentligt. Med hjärta. Inte bara stå bredvid och fjösa. 

Så efter viss rundringning lyckades jag få tag i en tolerant jänta på Huvudsta, som förstulet suckande fick äran att leda mej runt manegen ett par fredagsluncher på ett tungt morfinerat lektions-ök. Det var inte dumt alls! Särskilt inte iklädd mina bästa kavajer i gnistrande höstsol med chevaliersk utsikt över Karlbergskanalen. Jag kunde totalt glida in i min Karl-Gerhardroll med ridning på förmiddan och NK på eftermiddan. Och så en å annan kuplett på det! Som gjort för en riddare.