Hastigt insyltad i allehanda resonemang, roterande tankar och illusioner kring det här med mitt ridande... Ja MITT, ridande. Alltså hästar. Såna där med hovar och svans. Stora saker! Med vassa vassa tänder!! Vad skulle jag upp på dem att göra? Vad skulle det va bra för!? Och inte bara, som jag med en mycket välmående suck hade tänkt ut det från början, ridning i form av att sitta och jäsa i sadeln med monokel å cigarettmunstycke. Utan nu även - håll i manen - i form av dödsföraktande hoppning. Hinder. Jättelika barrikader med berg av polkagrismålade stockar.
Ja, som jag nyss inledde, totalt indränkt å marinerat uppfylld av reflexioner kring detta egentligen ganska fridfullt klassiska folkrörelsepyssel (som för mej nu i all enkelhet har börjat anta alltmer skrämmande former) så tyckte jag att det kunde va på sin plats att låta utvecklingen framöver ledsagas av nåt blogg-liknande. Dvs en blogg. Men, ni får nog mer betrakta det som en mental balansterapi i bokstavsform, om ni till äventyrs skulle se detta. Tack för stödet.
Kan va bra att hålla sej i nåt ibland.
För nu har jag visst gått och blivit häst-tokig på äldre dar.
Och minsann om det inte dessutom vankas äventyr bak hörnet.
Ett vuxet ponnyäventyr alltså. Låt mej förklara.
Eller, förresten, det kanske inte finns så mycket att förklara?
Jo lite. För er oinitierade därute som - liksom jag - inte är sådär alldeles insatta i ridsport;
Det är alltså tänkt att jag medelst häst skall färdas över ett antal hinder i den arena vi svenskar brukar kalla Globen.
Om en månad. Eller så.
