...trassel

Nu pratar vi inte mer om den saken. 

Jag är tolv år och arg. Underläpp i trampolinklass. 

Det blir för svårt. Förståååååår ni inte det. 

Nu går jag hem till mamma. Blä. Lära sej saker när man är vuxna karln.

Helt galet. En snedbelastning och man är history. Fritt fall.

Anna fram, lite orolig på allvar. 

Nja..det är uff ...ok. Tack hjälm å väst. 

Men handen.. ja ja skitsamma nu.

Lilla Celine tittar ner på mej lite frågande; Vi var ju över. What's the deal, master?

Tänk vad lik hon är Django, tänker jag. Vilka fina valpar det skulle kunna bli!

Anna och jag snabbkonstaterar att det var ju riktigt bra så långt ändå. Faktiskt.

...tassel

Lena tar mej strax tillbaks till cruel reality genom att höja hela banan rakt av. Sanxalot. Not. Just när jag började känna mej stursk. Självklart intalar jag mej att banan är densamma, i alla fall för Celine. Hon skiter väl i 50 eller 80 cm. Det gör även Peter Gustafsson och Terran som flinkt forsar över med säker hand. 

Matte får problem. Han har tack vare Broder Peters försorg en nyinförskaffad häst idag. Som är kanon. Men som inte riktigt accepterar att haka på dit vår favoritbyggare tänkt sej. Irriterande tycker han. Me to. Jag gillar inte att det blir hack i flowet och känner nervositeten spira. 

Vi är inne på överkursprylar nu. Självklart inte för stjärnorna. Men för oss amatörgossar! Ja jag kan bara tala för mej. Men när det hockeyvrålas en tredje gång vid en kurva en bit bort så räknar jag in även mr M, som dock visar upp irriterande inspirerande nuvunnen säkerhet. Snyggt.

Lena pekar skoningslöst och driver oss framåt utåt inåt. Vi tänker: Ja, ja, ja, ja, ja, ja, aj, aj, aj aj!

Min tur på nya hisnande höjden. Samma bana. Ta't lugnt. Nu är det Globenribba. Men SAMMA bana som nyss. Då kör vi. Fin samlad galopp. Lite väl samlad. Äsch. Öka nu lilla Kaninen. Första hindret, fint. Andra. Bra. Lite segt. På nu. Kommer en smula snett in. Shit. In i volt. Nytt försök. Gasa på nu då! Gunghästar mej över. Ånej, hon har börjat tvivla lite på sin ryttare. Eller jag på henne. Jag på MEJ! Come on. Tråcklar mej över blingblinget. Runt. Nu kombinationshindrena. Lite mer tempo, baby. Trippelbarren. Över! 

Ka- tjonk. 

Kokt grus.

Stekt grus.

Friterat grus.

Grus med bostongurka.

Kan jag ta notan? 

 

Tisdagstissel

...och så in till lejonen på den offentliga Tisdagsträningen igen. Denna gång känns det riktigt bra, och direkt harmoniskt. Och kul. Lena, träningskoordinatorn, är brun och glad från Gambiasemester. Mina sekonder Anna och Sara peppat på plats. Vad kan gå snett?

  

Vi öppnar upp med lite hinderkombinationer som är rejält blingade dagen till ära. Nu ska det vänjas in glimglam och distraktion. Celine, är vaket pigg och med på noterna. Jag känner starkt att hon verkligen VILL att vi ska fixa alla momenten. Hon svarar bra och jag jublar inombords när jag inser att hela banan som vi sen ska hoppa är en riktig liten clear-roundhoppning. Precis som i Klaraboken! (Klara får revansch) No probs. Vi är runt.

En gång till! En gång till! tycker jag å Matte. Det är kul när man kan. Nu vill jag räkna galoppsprång och ta tid och kanske...ja kanske....TÄVLA! 

  

Ömfoting

Under eftermiddagens pass gav sej min vänsterankel tillkänna. Igen. Jag led av den lite under Hubertusritten, men trodde det berodde på ett för kort stigläder. Hmmm. Bäst jag förtränger det hela ett tag till.

                                                                            

Vi tränade snabba växlingar mellan galopp och skritt mellan hinder. Tvärstoppen funkade sådär. Har inget riktigt tryck i magbromsen. Men växlingen puttrar. Är den på spåren.

                                                                   

Det verkar vara idel elementära punkter i ridningen som sammanfaller med mina weakaste; 

- Anklar (ej att förväxla med anklår)

- Magstyrka 

- Rumpa. 

Anna pratar om en sån där gymboll.

Måste kolla imorrn.

Eftersom morsan bor så nära stallet, så försökte jag mej på en teori om att flytta dit ett par dar under sista upploppsveckan för superduperintensivträning. Fick kalla handen. Så mycket för att förena friluftsliv med familjegemenskap.

Lunch med fru Hitler

Det händer att folk man träffar lite vänligt undrar vad som pågår i ens tillvaro, och då vill jag ju förstås bjussa på ett trevligt och uttömmande svar. Gärna med koppling till mitt poetiska trallande och i kombination med nån fin utmärkelse. 

Nyss satt jag på lunch med Magnus Härenstam, en gammal idol som ju gör en Hitlertransvestitfigur på scen för tillfället. 

En yttringsytterlighet som genast framstod som riktigt salongsklädsam i jämförelse med mina tafatta famlanden i hoppbanemörkret. Där har jag ju inte ens nån som applåderar. Och max en och annan morot i lön. 

Stövlarna har vi emellertid gemensamt.

                                                                                    

Harens år

Under lång biltur upp från Skåne så kryper eftertankens välbekanta bleka fram. Är jag harig? Sitter jag och darrar av skräck där uppe på kusen? Oavsett vilken. Det känns inte som en bra grej. Peder "prinsen-i-Shrek" Fredricson säjer på hästhoppsinstruktionsDVD:n att han ALDRIG är rädd. Med ett SKRATT, säjer han det. Och då hoppar han ändå över SL-bussar. Ungefär. Men han har ju förstås övat lite mer också.

Kommer fram till att det känns läskigare när man tänker sej det hela i skallen, än när det pågår. När det är live på plats. Då är fokus mer på att få det att funka. Men i pannans projektorrum utspelar sej mer hisnande scenarier med bårar och blåljus. 

25 dar kvar nu. 

Fox on the run

En kvart försenade tidig morgon sitter vi fortfarande i bil på väg från hotell i Höganäs. Blå himmel till hälften draperad i dramatiska moln. Lätt dimma över åkrar. Rimfrost i gräset. 

Vi blir förpassade till den enklare eftermiddagsgruppen due to vår delay. 

Skönt för lite ängsliga amatör-jag, trist för Karin som ju är pro och har ridit Hubertus förut. 

Jag har lämnat min röda, mer stilriktiga kavaj hemma. Den som jag, som ni ser på bilden ovan, hade förra året. För kallt. Dunjacka. Vi rullar in på Kongagårdens grus, och hälsar på alla våra bästa Söderåsvänner. 

Ärtsoppa serveras med punsch i stallet. Anna, som är hästboss här nere, delar ut hästar till oss som inte har egna med oss. Jag blir tilldelad Bella, en rar goding med kortlugg. 

Otroligt att så många så chosefritt släpar runt egna hästar hitådit. Alla sorter trampar snart oroligt runt på gårdsplanen. Stora nordsvenskar, Haflinger, 

Connemaror, en elegant men stabbig Fjording som ser ut som en schackpjäs och en liten slitstark Islänning och andra glada varianter. 

Vissa av de större hästarna får lite ryck och ska ta plats, men jag håller mej mer diskret i bakgrunden. Är inte så sugen på att hova mej upp i hierarkin. Efter det hakar jag mest på i släp. Gör som de andra. Fast sen. Typ. Kanske undviker en del hopp över höbalar. Men några utlagda gren-hinder tar vi, jag och Bella, ett skutt över och det är bokstavligen skutt. Som en liten kanin. Värsta spasmen känns det som. Tur att vi inte drog över nåt större. Det är en anselig mängd hästar som spränger fram, och jag vill inte tumla runt i den soppan. 

Trots att jag oroar mej en smula för att min lilla Haflinger inte ska orka kånka stora gängliga mej hela rundan och dråsa i backen som Islänningen lite snubbligt gör sen, så blir jag allt djärvare. I upploppet kostar jag mej på att verkligen driva på henne och toknjuter av en ohämmad galopp, men ser ändå konstigt nog inte röken av nån slutstrid. Den tar andra hand om. Men kvist får jag! Man är ju rätt grym ändå.